Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - På uppståndelsens morgon. Av Gustava Svanström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
420
GUSTAVA SVANSTRÖM
Herr Anton Silverhjelm har återvunnit
fattningen. Under alla livets lägen
lämpar det sig ju att tala om försynens
underliga vägar.
Han skyndar till fru Böhms sida.
— Ja, försynen har i sanning
underliga vägar, säger han. Vem kunde tro,
att vi skulle mötas här efter så många
livets växlingar? Jag får väl säga Emeli
som i forna dagar? Och så får jag
kanske lov att föra Emeli till bordet.
Han viker sig i en ridderlig bugning,
och så lägger han hennes arm
beskyddande under sin — i egenskap av
gammal vän ja —.
Men fru Bohm visar sig inte mycket
under måltiden. Så fort hon sett till,
att den vällagade maten blivit intagen
på bordet, försvinner hon och låter
herrarna sköta sig själva.
Och sensommarkvällen sjunker i ljus
skymning, trädkronorna bli dunklare,
högt uppe i den opalfärgade luften
tändes en stjärna, en blek och blyg.
Men inne på den skumma logen dansas
det, och mitt bland paren niger Didongen
i gammelvalsen, sjuttiofemårig med en
jänta i famnen.
Vem tänker nu på fattighuskäringar
längre — har inte livets smak blivit söt
för honom kanske? — Jo, och i dörren
stå jägmästaren och herr Anton
Silverhjelm och applådera den svenske
Dionysos med en krans av vinbärslöv kring
peruken.
Fiolerna gnälla och stampet sjunger
i golvplankorna, men därutanför sjunker
skymningsfloret ljumt och stilla. Det
prasslar till i asplöven, och det flaxar
genom luften, kring knutarna och
trädmassornas dunkel. Det är flädermössen
som vaknat upp och trivas när allting
blivit till dunkel.
De flaxa runt kring hjässan på herr
Anton Silverhjelm, när han styr kosan
bort till en viss berså, som nu ligger där
tyst och övergiven. Han kliver in med
försiktiga steg, på bordet står brickan
kvar med flaskor och glas, och hans
händer sköta sig snabbt och ljudlöst.
Så där ja — han ser upp lagom för
att se en annan skugga komma sakta
rasslande. Det är Dionysos med
vinbärsblad kring peruken som stelbent lämnat
dansens yra för att söka sig andra fröjder.
Herr Antons skuldror hoppa till av
ett ljudlöst skratt, och så kliver han ut
ur bersån i motsatt riktning mot den
han kommit — de skulle låtsas lura
varann’ gunås så visst.
Det börjar bli höst ja, stjärnorna
börja att tändas, en stjärna har droppat
ned och återspeglas i aftonrodnaden, som
ännu dröjer i den stilla sjön. Och
månen har glidit upp röd och ljum, och
skuggorna rassla och prassla —.
Herr Anton Silverhjelm går mitt ibland
dem och slår med käppen efter ett
ljudlöst flaxande av vingar. Det är
flädermössen som älska alla skuggor och som
fara upp och ned och runt omkring
honom i snärjande ringar.
Var det kanske meningen, att han
skulle ha blivit någonting annat än en
skugga bland skuggor? Ja, visst vid
fädernas andar var det kanske meningen,
men det fanns någonting i världen, som
hette gammel-Adam.
Den gammel-Adam ja — som om
den inte skulle ha regerat och huserat
hos fäderna också, fastän de hade kunnat
säga »couche là» och »kryp i vrån»,
när det gällde att umgås på ett
anständigt sätt med livet —
Han stannar. På bänken under den
stora rönnen med utsikt över sjön sitter
dunklare än dunklet en svartklädd kvinna.
Skall han närma sig henne? Det var
en gäng för längesedan — det var i
deras blonda ungdom. Lilla Emeli var
i hans föräldrahem, och hon var så god,
och hennes ansikte var som frukt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
