Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Lotten von Kræmer. Av John Landquist - III. Lotten von Kræmers författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
426
JOHN LANDQUIST
andlig valhänthet vid sina idéers
utformning, förnimmer man en annan, en
starkare, hårdare och högre begåvad själ. Det
är som om denna Lotten von Kræmer vore
bunden, ej riktigt kunde komma till sin
rätt i det jordiska höljet. Men man ser
det stundom, detta andra jag, en
himmelsk fylgia, en ande av hög strävan.
Den jordiska Lotten von Kræmer kunde
vara fåfäng, men den ojordiska var
ärelysten i en ädel stil. Hon älskade
umgänge med stora andar. Hon ville icke
en tom och banal namnkunnighet; men
kunde drömma att utföra ett beståndande
verk till människornas väl. Inför den
tanken att hennes namn skulle kunna
bli ett gott namn, stråla som en stjärna
av ren glans på minnets natthimmel,
syntes henne det jordiska livets sorger
och försakelser ringa. En sonett »Ära»,
som hon visserligen anger som en
efterbildning, innehåller likväl utan tvivel en
mycket personlig bekännelse:
Ja, finge jag av ödet ett begära,
jag valde då, jag vill det icke dölja,
om än med hån man skulle strax mig hölja,
jag valde solens ljus, jag valde ära.
O, att ren här i dunklet kronan bära
av evig glans, att här vid tidens bölja
få dessa gudastarka andar följa,
som med odödlig spis vårt hjärta nära!
H ur sällt att tro det varje dröm du jagar,
om ock den synes fjärran från dig sväva,
skall gå i arv ännu i sena dagar;
att här ditt namn får vandra än på jorden,
när i dess mull man gått att ned dig gräva,
och hjärtats glöd en askhög blott är vorden.
Det fanns något storslaget i Lotten
von Kræmers personlighet. Hennes
väsens energi och uppriktigheten av hennes
intressen göra henne till något helt annat
än en dilettant.
Hon hörde ingalunda till de
drömmare, som försjunka i sig själva. Om
än pä avstånd följde hon med livligt del-
tagande tidens rörelser. Det hade
närmast varit att vänta att hon, uppfostrad i
den uppsaliensiska idealismen och tillhörig
Namnlösa sällskapets epigonromantiska
krets, skulle med aristokratisk
likgiltighet eller antipati sett tidens nya
strävanden. Men hennes sinne var därtill
för levande. Sannolikt har även minnet
av Geijers mäktiga personlighet, ofta på
nytt frammanat under umgänge med
hans dotter, övervägt andra inflytelser,
som kunde komma henne att innesluta
sig i esteticism och romantisk
konservatism. Dessutom har hennes bundna,
ömtåliga ställning som fullväxt, ogift, för
intet yrke utbildad dotter i huset och
den ofullständiga kvinnliga skolbildningen,
över vars brister hon i brev till
Stenberg bittert klagar, gjort för henne den
mänskliga frihetens idé särskilt levande
på en punkt. Och från denna punkt
kunde insikt flöda över till andra
områden av människans krav.
I själva verket är den centrala idén
i hennes intellektuella liv frihetens idé,
hävdad i de skilda sammanhang den i
hennes samtid uppträdde: som individens
frihet, den sociala friheten, den
nationella friheten, forskningens och tankens
frihet.
Första gången hon offentligt
uppträdde i en problemdebatt gällde det
forskningens frihet på det teologiska
området. Hennes framställning i broschyren
»Tankar i religiösa ämnen» (1866) lider
av tyngd, men inlägget är självständigt
genomtänkt och visar hennes djupa
intresse för sakfrågan. Hon ställer sig
här på den Rietschlska ståndpunkten.
Hon vänder sig mot den dogmatiska
uppfattningen att Kristus är Gud och
icke en dödlig människa och kallar
undret ett kristendomens »stofthölje», »på ett
visst stadium av släktets utveckling en
nödvändig form, som det svaga oövade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
