Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Lotten von Kræmer. Av John Landquist - III. Lotten von Kræmers författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430
JOHN LANDQUIST
de fullkomlig frihet; och hon riktar sina
blickar mot en jordens framtid,»där kärleks
frid avlöser seklers tvist». Mot denna
drömsyn hade hon en gång sträckt sin
famn i livets morgonstund, men,
tillägger hon med ett vemod, som dock allra
bäst röjer äktheten i hennes religiösa
känsla, blott brutna och matta strålar
ur dess ljuskälla ha sedermera gett henne
mod att gå vidare, och:
blott då och då känns denna iramtidsvärld
liksom en havets sakta vindfläkt skicka
att ljuvt min själ i kvalmet vederkvicka.
Sin idealistiska tro gentemot den bild
av eller den teori om alltings
förgänglighet, som den moderna vetenskapen
framställer, har hon på ett utmärkt
väl-funnet sätt givit uttryck i dikten »Från
mitt observatorium». Hon berättar här
hur hon i observatoriets teleskop skådat
månens döda värld och med bävan
frågat sig, om hon här sett jordens
framtidsöde; och hon gick bort djupt
nedslagen av det mänskliga vetandets
ovisshet och över allt livs maktlöshet och
korthet, varom denna bild av dödens
rike tycktes henne avlägga sitt stumma
vittnesbörd. Men då möter hon på gatan
en flock stimmande skolbarn med ögon
som tindra av mod, och den muntra
skaran drar henne med in på sin lektion.
Hon tyckte sig då, omgiven av denna
ungdom, se in i livets segrande,
ovanskliga framtid . ..
Emot rymder mera höga,
heliga än stjärnors här,
lyftes spejande mitt öga,
fjärran från dödsöknen här.
Och den Allmaktshand där ovan,
som har livets gnista tänt,
aldrig så sin värma närma
tycktes mig som här jag känt.
Vad som stelnat, vad som slocknat,
har ej plats i denna rymd,
här ett varde ljus än klingar
till en värld av tvivel skymd.
Vårdagsfläktar kring mig susa
oskuldslycka mot mig ler,
från min utkik sköna, ljusa
framtidshägringar jag ser.
I denna dikt har Lotten von Kræmer
givit ett osökt och sant poetiskt uttryck
åt livets quand-mëme, åt den filosofiska
idealism, som alltid reser sig på nytt ur
tillvarons besvikelser, ur vetandets dementier
och ur tankens tvivel. Hon har här i en
bild tolkat samma motsats mellan livet
och materien, uttryckt samma tro på det
uppåtstigande livets välde, som är
innebörden av en Schellings eller en
Bergsons filosofi. Hon var ingen filosof, men
den gamla fröken har dock, omgiven av
barnens skara, skådat med klara och
troende ögon in i livets ungdomliga eld.
Överblickar man Lotten von Kræmers
långa levnad, ger den det övervägande
intrycket att hon var en olycklig
människa. Hennes öronsjukdom började
redan i ungdomen utestänga henne från
samvarons glädje, och därmed blev hon
och än mer kände sig som en
tillbakasatt. Hunnen upp i medelåldern
övergavs hon av den hon med barnsligt
slösande och tillitsfullt hjärta skänkt all
sin ungdoms hängivenhet. Den
ersättning hon för sina dagars rest sökte i
litteraturen blev även den, frånsett den
subjektiva tillfredsställelsen, förfelad.
Hennes namn blev i det hela förbisett, och
hennes böcker sändes osålda tillbaka till
hennes källare. Hennes diktnings brister
göra detta öde förklarligt; men
behandlingen henne vederfors var orättvis i den
mån den översåg, att hon stundom
uppnått goda resultat och framför allt att i
denna konstnärligt osäkra diktning dolde
sig en högsinnad och långt ifrån
obetydlig själ. Grym orätt gjorde henne
redan hennes älskade, när han utdömde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
