Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Norska gästspelet. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORSKA GÄSTSPELET
Av CARL G. LAURIN
HALVDAN CHRISTENSEN.
^FHf^lIKSOM OSTRONET ger oss ett
MJ extrakt av havets sälta och friskhet
røl_lyl och smultronet sammanfattar som-
’f marens heta sötma, så avnjuta vi
ett folklynne kanske allra mest koncentrerat,
då goda skådespelare utföra ett dramatiskt
mästerverk av en landsman.
Det var Norge som från och med den
22 maj till och med den 9 juni bodde i
det vita huset vid Nybron, och de som
kunde och ville begagna sina ögon och
öron, förnuft och alla sinnen fingo ett
oskattbart tillfälle att närmare lära känna
den friska, något kantiga men ofta geniala
folkpersonlighet, som hur det än går alltid
kommer att ligga oss närmast, om icke
om hjärtat så åtminstone efter ryggen.
En fördel skola vi väl alltid ha av
skilsmässan, och det är att vi nu få säga rent
ut vad vi tycka. Men varje sorts
stoltse-rande över vår likgiltighet, över vårt
ignorerande av vad som sker i Norge och utföres
av norrmän är både löjligt och skadligt. När
det gäller målarkonst och dramatik har
Norge under de senaste 50 åren gjort en
storartad insats i världskulturen, och
särskilt då det är fråga om dramatik står
Norge, tack vare Ibsen, ej bara som
överträffande den samtida dramatiska litteraturen,
utan kan nästan mäta sig med de stora
ländernas stora perioder. Att en betydande
nationell dramatik måste inverka på
skådespelarkonsten är givet, men lyckligtvis för
oss svenskar står ej förhållandet mellan de
två alltid i direkt proportion. Jag tror att
vi lugnt kunna gå ut från att vår
skådespelarkonst är lika bra som den norska,
även om vi, då det gäller realism, kanske
ej nå lika högt i tal och karakteristik, ty
1880-talet var i vår lyriska eller, om man
vill vara ohövlig, mera floskulöst patetiska
nation både i dikt och målning något snabbt
övergående, och klenare psykologer än
svenskar är det åtminstone ej gott om. Att
vi ha så fa spelbara stycken av svenskt
ursprung — man far ej glömma att det
psykiskt osunda, som ligger på botten av
nästan allt som Strindberg skrivit, också
i det för teatern, har hindrat ett innerligare
och allmännare tillägnande av vår störste
dramatiker — har tvungit svenska scenen
till en särdeles omfattande repertoar.
En sak som skadat skådespelarkonsten
är att vi ha alltför många teatrar i
Stockholm. Nationalscenen har därför ej kunnat
få det urval av allt det bästa, som den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
