Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Två Shakspeareböcker. Av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
454
GEORG NORDENSVAN
att avundas Schiick, att han fått göra det.
Jag hoppas endast, att han ej lyckas inge
sina läsare den föreställningen, att hans
tidigare Shakspearebok är misslyckad. Den
har fyllt sin uppgift med heder. Men dess
författare har andra fordringar på sig själv
och på sitt arbete nu, då han levat längre
och under årens lopp sett, tänkt och läst
mycket — läst även vad
Shakspeareforsk-ningen på den tiden åstadkommit av nya
uppslag och synpunkter. Hans nya bok
har blivit något annat än den gamla,
överkorsade och överträffade.
Redan planläggningen är en annan.
Han har betydligt utvidgat ramen kring sitt
diktarporträtt. Inledningskapitlet påminner
läsaren om Englands läge vid 1500-talets
slut, om dess växt till en av Europas
stormakter. Så skildras London under
Elisa-betstiden, den engelska litteraturen, dramats
utveckling och representanter, teatrarna,
skådespelarna, publiken, bokhandeln.
Schück för ordet med känd auktoritet,
han talar, som alltid, lugnt, jämnt, okonstlat,
flytande. Liksom han i sina båda stora
böcker om Rom under seklerna framlade
och utbredde ett kolossalt stoff på ett sätt,
som hade denna uppgift ej erbjudit några
som helst svårigheter, så rör han sig i
drottning Bess’ London och i olika länders
renässanslitteratur med en lugn säkerhet,
som hade han aldrig sysselsatt sin tanke
med annat. Han ger en stor rundmålning
av det samhälle, där Shakspeare levde, av
de kulturella och litterära förutsättningar,
ur vilka hans dramer framväxte. Dessa
förutsättningar upptaga större delen av
arbetets första volym, dem skall läsaren ha
inpluggade, innan författaren presenterar
sin hjälte, inplacerar honom i hans
historiska, lokala och litterära miljö, belyser
hans levnadsöden och hans diktnings
karaktär och utvecklingsgång.
Grundlinjerna i hans levnads lopp äro
kända, om hans personlighet veta vi
däremot mycket litet. Ett par av hans
samtida ha vittnat, att har var en behaglig, kvick
och älskvärd sällskapsbroder, en fin natur
med vinnande sätt, »gentle Shakspeare».
Han var inte en slarv, som så många av
hans yrkesbröder voro — om han levat
bohemliv i en krets av lustiga bröder, så var
detta tvivelsutan en episod i hans liv. Han
var praktiskt anlagd, samlade förmögenhet
på sin verksamhet som dramatisk författare
och delägare i en teater. Han köpte gård
och grund i sin födelsestad, flyttade dit,
när han blev trött på Londonlivet, och
framlevde där sina sista år, odlande sin
trädgård, som det anstår en vis man.
Hans personlighet har eftervärlden fått
söka i hans skrifter. Men
skådespelsförfattaren talar genom sina diktade gestalter.
Själv tränger han sig inte fram. Han, som
näst Vår Herre skapat mest, har haft
annat att göra än att sysselsätta allmänheten
med sitt eget intressanta jag. Han hörde
med all säkerhet ej till de författare, som
omsatte sitt liv i litteratur.1 Den med
fantasi begåvade genomlever mycket, som
han ej upplever — det är Ibsen, som ställer
dessa båda verb emot varandra. Men så
sluten och tillknäppt Ibsen än var, gömde
han sig likväl ej bakom sina verk i den
grad som Shakspeare.
Inte ens sonetterna — där skalden talar
i egen person — ha givit nyckeln till hans
försiktigt fördolda själsliv. Schück vill
reducera flertalet av sonetterna till litterära
stilövningar, utarbetade enligt gällande regler
— förkonstlade dikter i snirklad, affekterad
stil, skrivna under den tid, då »den stora
sonettfloden» bryter in i Englands litteratur.
(Schück för flertalet av Shakspeares sonetter
tillbaka till åren 1593—94.) Men det faller
honom ej in att förneka, att det kan ligga
verklighet bakom den kärlekshistoria, en
del av sonetterna röra sig om, och att
dessa ge omedelbara, äkta och gripande
uttryck åt ett hjärtas lust och kval. Brandes’
uppkonstruerade skildring av Shakspeares
upplevelser och känsloliv under sonettskedet
är fängslande som en välgjord roman. »Här
och endast här se vi Shakspeare och ej
endast hans diktade gestalter sakna, längta,
älska, beundra, svärma, tillbedja, svikas,
förödmjukas och lida. Endast här höra vi
honom bekänna. Här mer än på något
annat ställe kommer den, som beundrar
Shakspeare på tre århundradens avstånd,
skalden rent mänskligt nära.»
Brunius godtager ej den
kärlekshistoria Brandes utlöst ur dessa sonetter
1 I en kuriös roman »Le voyage de
Shakspeare» har Léon Daudet hopfantiserat de
mångahanda äventyr, som skalden upplever på sin
utrikes resa och som skänka honom motiv. På denna
resa sammanträffar han även med en mängd
personer, som sedan återkomma i hans skådespel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
