- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugufemte årgången. 1916 /
456

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Två Shakspeareböcker. Av Georg Nordensvan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

200

GEORG NORDENSVAN

läsaren, som blivit överraskad av en så
sällsynt brist på respekt, med tillägget, att
Shakspeare i detta dåliga drama infogat
»en underbar dikt om grubblaren Hamlet».

Intrigen i de stycken, han hade att
bearbeta, synes ha intresserat honom föga.
Han brydde sig ej om eller gav sig ej tid
att göra större ändringar, stärka en svag
motivering, genomföra ett hafsigt uppslag

— ej ens då detta uppenbarligen borde ha
varit lätt gjort. Då han lånade motiv ur
noveller, visade han sig föga noggrann i
valet. Handlingen i det stycke, han
arbetade på, hade för honom en underordnad
betydelse, huvudsaken var de människor,
han infogade i denna ram, eller som han
utgick ifrån och omslöt med denna färdiga
ram. »Karaktärerna skapade han själv.»

Men det kan inte nekas, att detta
tillvägagångssätt kunde medföra en motsättning
mellan hans skapelse och dess inramning.
Exempelvis i Hamlet — något som fore
Schück både Brandes och andra påpekat.
»Nu og daa aabner sig i Dramaet som en
Klöft mellem Handlingens Skal og dens
Kærne.» Men denna kontrast finner Brandes
bidraga till dramats originalitet: dramat
har karaktär av medeltidssaga, dess
huvudperson är en renässansnatur, till hälften en
modern personlighet.

När Hamlet tillkom år 1602, hade
Shakspeare — 38 år gammal vid detta lag

— i ett tiotal år varit verksam som
författare, och lika lång tid återstod ännu,
innan han lade ner sin penna. Från
ungdomsförsöken — tragedier i tidens stil
med hopad handling och schablonmässig
karaktärsteckning, och lustspel med
italienska novellmotiv — hade hans väg gått
till genombrottsverk som Romeo och Julia
och Midsommarnattsdrömmen och på det
historiska skådespelets område till Richard
II och Henrik IV och sedan vidare fram
till de stora komedierna.

Hans bildskapande fantasi hade alstrat
en rad typer, där individualiteten utträngt
schablonen. De unga kavaljererna voro ej
längre endast teaterdockor, ordlekande
vits-makare. Jämte sin överdådiga, högljudda
käckhet kunde de uppenbara både hjärta
och ädel manlighet. Där är Petruchio,
där är Mercutio, Percy, Benedict. De unga
damerna, det är Julia — helt fylld av sin
kärlek, resolut, förslagen, en helstöpt ung

dam med både hjärta och vilja — det är
Hero — idel ljuvlighet, hängivenhet,
undergivenhet — och Helena (i Slutet gott, allt
gott), som, också hon, har den fasta viljan,
frihet från allt vankelmod. Där äro de
styvsinta och något grälsjuka flickorna —
argbiggan Katarina det mest rivande
exemplet —• som behöva en manlig vilja över
sig, och där äro de utan överdrift käcka
unga damer, som föddes medan en stjärna
dansade, och som fått ett övermått av
livslust och ungdom för hela livet: Beatrice,
Rosalinda. Varianter av typen äro Viola,
Portia, lady Percy. Och mitt ibland dem
finner man — ganska överraskad —
Cressida, slarvan med den högst tillmötesgående
mottagligheten och det korta minnet, en
liten fjäril, som lätt låter sig fångas,
Cressida, som i Julias situation utan betänkande
skulle ha följt den praktiska ammans råd
att gifta sig med Paris, när Romeo avvikit
och ej längre fanns att tillgå, Cressida, som
»neg och bleg oeh blinkade» lustigt åt
både trojaner och greker.

Schück inplacerar redan i sin äldre bok
den underliga och förvirrande vrångbilden
Troilus och Cressida bland Shakspeares
ungdomsverk. Den plägar eljes få sin
plats bland de stora dramerna från
1600-talets första årtionde och ses i samband
med Kleopatradramen. Schück sätter detta
stycke i samband med den unge
Shakspeares upplevelser och anser det helt och
hållet ovärdigt diktarens storhetsskede.

Likaså räknar Schück Richard III till
Shakspeares första skede, anser den vara
skriven närmast efter Henrik VI, som den
ju ansluter sig omèdelbart till, och före
Richard II. Schück avfärdar teckningen
av tyrannen, hycklaren och hånaren, som
vinner alla och trampar alla, som orimlig
och osannolik och kallar dramat »ett
ungdomsförsök av Macbeths skald». Över
huvud intresserar han sig anmärkningsvärt
litet för Shakspeares skurkar, han umgås
hellre med aktningsvärt folk än med
kanaljer och ser ej heller i Jago annat än en
ordinär teaterbov — en åsikt som på
förhand blivit vederlagd, exempelvis av
A. Goll i dennes värdefulla studier av
»Forbrydertyper hos Shakspeare».

Richard III är dock en storslagen
personifikation av den sublimt samvetslösa
övermänniskan, ett odjur visserligen, men ett
överlägset och verkligen ej dussinartat så-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:55:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1916/0500.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free