Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Två Shakspeareböcker. Av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ SHAKSPEAREBÖCKER
457
dant. Richard II är minst av allt en
typ, han är en levande individ. Här
ger Shakspeare ett helt nytt uppslag, en
analys av en sammansatt natur, full av
motsägelser, av vinnande och frånstötande
drag, älskvärd, svag, felande, i sin olycka,
sitt fall, sitt lidande värd medkänsla och
en mild dom.
I Henrik IV gav Shakspeare ett heroiskt
drama och ett monumentalt realistiskt
lustspel — med en förvånande jämnhet mellan
de olikartade ingredienserna I ingen annan
av Shakspeares dramer äro alla de
framförda personerna så som här karaktäriserade
i skarpa, slående, levande drag.1 Här lära
vi känna den Shakspeare, som i sin
diktning hade utrymme för allt, för det groteska
och det ideela, för löje och ilska,
fördragsamhet, hat och förakt, världssmärta,
grubbel, livsvisdom. Ännu så länge pejlar han
ej själslivet på djupet. Men vilken härlig
friskhet hos de unga hjältarna, vilken
gripande resignation hos den gamle konungen.
Och vilket strålande lynne över den
odödlige Falstaff och över hans andel i
skådespelet! De tidigare lustspelens
struntpratande, kvickhetsjäktande clowner — som
Schtick med full rätt avfärdar som
misslyckade — ha nu lämnat platsen åt
världslitteraturens frodigaste buffagestalt.
Här har Shakspeare diktat i frihet och
givit sitt glada lynne lösa tyglar, medan de
historiska händelserna i stycket äro en
om-stuvning av Holinsheads krönika.
Det är onekligen med glädje man
finner att de båda detaljer, som Schück
framdrar såsom ej varande i stil med prins
Henriks karaktär, så som han här är
skildrad — den då han tar kronan från sin
sovande, sjuke fader, och den, då han efter
att själv ha blifvit konung behandlar Fal-
1 Särskilt under de stora dramernas skede
behandlar Shakspeare — som Schück mycket riktigt
påpekar — bipersonerna vårdslöst, lämnar dem
uppskisserade, i svävande konturer, antagligen
sådana de voro i de äldre skådespel, han hade att
bearbeta. I Hamlet t. ex. stannar teckningen av
kungen, drottningen, Ofelia, Horatio vid det rent
typiska. Häri få vi väl söka orsaken till, att de i
regeln spelas så intetsägande. Skådespelare med
personlig skaparförmnga borde likväl här kunna
åstadkomma levande, individuella och nyanserade
gestalter. Men det är sällan det försökes, man
lämnar åt Hamlet att ensam behärska scenen och
samla allt intresse, och kanske blir resultatet härav
en bättre helhetsverkan än om även bipersonerna
var för sig skulle lägga an på åskådarens fantasi.
staff och sina övriga gamla stallbröder och
medbrottslingar på ett sätt, som åtminstone
inte är ridderligt — att just dessa detaljer
äro direkt tagna ur ett äldre skådespel. Att
den nye konungen, som jämte kronan fått
nya plikter och som är fullt medveten om
sitt ansvar, en gång för alla måste ge det
tvetydiga sällskapet respass, det är
självklart, men det är sättet, man stöter sig
på. Redan i sin första monolog väcker
han blandade känslor, då han gör upp med
sig själv, att han framdeles kommer att
bättra sig och att väcka folkets tillit genom
sin omvändelse. Jag hoppas Schück har
rätt i sin förmodan, att även denna
tankegång hos den eljes så kärnsunde och föga
beräknande fursten är ej skriven utan
avskriven av Shakspeare. Och i slutscenen,
då Henrik läser lagen för Falstaff och efteråt
låter arrestera honom och hela sällskapet,
påminner han något om sin fader den
gången, då denne efter mordet på kung
Richard förklarar gärningsmannen sin onåd,
fastän han ej kan förneka, att denna
handlat på hans egen befallning. Det är att
märka, att man ej skönjer den minsta
satiriska biton i någondera av dessa detaljer,
intet underförstått: så handla de mäktiga.
De nu följande stora komedierna —
Mycket väsen för ingenting, Som ni behagar,
Trettondagsafton — tillhöra de mest
självständiga av Shakspeares skådespel. Den
lånade eller från flera håll hoplappade
intrigen — tämligen nonchalant behandlad —
är endast ramen kring det poetiska
innehållet. Nu typerna Beatrice, Rosalinda,
Viola och Benedict men även Malvolio och
Jacques, den blaserade, melankoliske,
sarkastiske resonnören, som har till enda syssel
sättning att odla sitt jag och som föga
hör hemma i den glättiga och brokiga
kretsen i Ardennerskogen idyll. Romeo
gick omkring som en kärlekssjuk tok,
deklamerande om sin sorg, innan han mötte
sitt öde i Julias gestalt, och Hamlet var
fylld av leda, svårmod, bitterhet redan
innan hans faders ande visat sig. Men för
stackars Jacques uppenbarar sig ingen ande
och ingen Julia, som ger honom en uppgift
att lösa eller att stupa på. Han är en
Hamlet, som har ingenting att hämnas och
ingenting att vänta på. Han tillhör de
överflödiga, men han är en ny människa i
dikten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
