Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Två Shakspeareböcker. Av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
458
GEORG NORDENSVAN
Den kris i Shakspeares levnad, som det
nya århundradets inbrott medförde, kan
naturligtvis ingen Shakspeareforskare lämna
obeaktad. Anledningarna kan man
uppkonstruera — vilket också blivit gjort —
men det är tämligen lönlöst, man vet
ingenting om dem, och Schück lämnar frågan
obesvarad. Han vågar till och med en
undran, om några personliga konflikter i
själva verket voro nödvändiga för att
medföra en dylik kris: »Det kommer en tid
i varje begåvad människas liv, då ett nytt
ljus — skarpare och kallare än förut —
faller över tillvaron, då ungdomens glada,
lättsinniga skämt tystnar och då frågan om
livets mening tränger sig fram.» Denna
konflikt blir i själva verket helt olika hos
olika individer. Man summerar ihop sina
livserfarenheter av stort och smått och ser
ined förfärande klarhet, hur allt växlat färg.
Dylikt har hänt Envar, och det är eine alte
Geschichte. Man ser hur låga och onda
makter styra och hur föga rättskänsla och
förnuft aktas och gäller, och man frågar sig,
om det tjänar något till att försöka hålla
fast vid sin ungdoms ideal, om det ej vore
så gott att »slå spillet over ende» eller
som Kettil Okristen gå in i sin hög.
Självrannsakan kan leda till
förödmjukande resultat, men den kan också sporra
självkänsla, kraftmedvetande, verkningslust.
Om Shakspeare intogs av missmod, livsleda,
förakt för släktet man och släktet kvinna, så
medförde bitterheten i alla händelser ej
någon avmattning i hans skaparkraft och
verksamhetsbegär. Ännu fortfor han i ett
årtionde att skriva för sin teaters publik, och
han uraktlät ej att sköta sina affärer med
klokhet. Han var ingen Timon, som gömde
sig i sin håla och därifrån överöste
athe-narna med ovett. Förstämd var ej hans
lyra, tvärtom, den klingade med full ton
och med djupare klang än i den strålande
ungdomens segerdagar.
Nu är Shakspeare inne i de stora
sorgespelens, de stora gestalternas, de stora
skaldesynernas skede. Nu tillkomma under
mindre än ett årtionde Julius Cæsar, Hamlet,
Othello, Timon, Lear, Macbeth, Antonius
och Kleopatra, Coriolanus. Bland dessa
finna vi de främsta konstverken i Shakspeares
alstring, de med största behärskning av
ämnet, med största konsekvens genomtänkta
och genomarbetade: Cæsar, Othello,
Macbeth och Coriolanus (intill de sista akterna).
Om Macbeth fäller Brandes det slående
uttryck, att handlingen är som en snöboll,
som rullar utför en brant med allt
snabbare fart och växer till en lavin. Och lika
snabbt, ohejdat, konsekvent utvecklas
karaktärerna intill slutpunkten.
Hamlet hör — som redan är antytt —
ej till de enhetligt genomarbetade dramerna.
Hela det yttre stoffet upptog Shakspeare
från sina föregångare. Redan i Saxos saga
om den danske konungasonen, som ställde
sig vansinnig för att rädda sitt liv och bli
i tillfälle att hämnas mordet på sin fader,
funnos flera av dramats huvudpunkter,
exempelvis den seen, då Ofelia åtager sig
att utspionera, huruvida Hamlets
sinnessvaghet är verklig eller låtsad. Polonius’
död finns där och Hamlets strafftal efteråt
till modern. I de engelska Hamletsdramer,
som föregingo Shakspeares version, funnos
andens framträdande, Hamlets tvekan och
dröjsmål med sin hämnd, påhittet med skåde
spelet inför konungen m. m.
Men Hamlet, den Hamlet, som nu levat
i tre århundraden, han fanns ej, förrän han
tog kött och blod i Shakspeares fantasi.
En gåta för andra och för sig själv, bär
han inom sig de hundra olika jag, som
Kellgren senare erkände sig gömma på, bär
inom sig en oändlighet av möjligheter,
motsägelser, obesvarade frågor. Intresset
hos honom ligger ej däri, att han är
inkonsekvent, sammantråcklad av brokiga
lappar, utan däri, att motsägelserna
sammanfogade bilda en levande individ. Vår
känsla säger oss, att han är en människa
som vi andra — därtill av vida större
intresse än flertalet.
Han lämnar fältet öppet för personlig
uttolkning, skiftande efter olika
utgångspunkter och olika temperament. Schück
går tillbaka till Goethes syn på Hamlet
som grubblaren och drömmaren. Hamlet
är ej vuxen den gärning, som lägges på
hans svaga skuldror, han känner sin
handlingskraft förlamas av tvivel och tvekan,
analys och invändningar. Visserligen kan
han strama sig upp till handling, men
handlingen blir helt spontan, oöverlagd. I
själva verket synes han rätt nöjd, då han
får en förevändning att uppskjuta sin
gärning. Många lärda män ha brytt sin hjärna
över anledningen till hans uppförande.
Schück slår ett spann kallt vatten över ivern:
»Hamlet själv ägnar aldrig en tanke åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
