Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Silkesbojor. Av Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SILKESBOJOR
Av ERNST LUNDQUIST
I HADE RÅKAT komma till
Rom under påskveckan, då
staden var proppfull av
resande, och hade haft mycket svårt
att få rum. Främlingskvarteren i
närheten av Monte Pincio, där vi annars
brukat bo, avskräckte oss med sina
uppskruvade hyror, och det återstod ingen
annan utväg än att söka oss en bostad
efter annons, oberoende av läget, och så
hade vi kommit att hamna vid vicolo
Savelli, en gränd nära corso Vittorio och
Cancelleriapalatset. Min hustru baxnade
då hon såg den smala, luftfattiga gatan
och den gamla svartnade husfasaden,
som tycktes vara baksidan av något
avsigkommet adelspalats, men då vi kommit
uppför de tre trapporna och besett
lägenheten och pratat om en stund med dess
trevliga värdinna, var saken klar, och vi
visste, att här skulle vi komma att trivas.
Rummet vette nämligen inte åt
gränden, utan åt en doftande liten lummig
trädgård, vars vitblommande citronträd
och blanklövade magnolior dallrade i sol,
medan en springbrunn sjöng vaggvisor
för ett par stympade och halvt
förvittrade statyer av togadraperade romare,
som stodo och sovo i den gröna
skuggan under träden. Rummet var stort
och högt i taket, över vars stuckfält en
romersk målaregesäll släppt ut en svärm
av svalor, som jagade varandra mellan
rosiga kvällsskyar på en blåvit himmel.
Det röda mosaikgolvet saknade till vår
glädje den matta, som annars är ett så
kärt tillhåll för små svarta hoppande
insekter, och hela det gammaldags solida
möblemanget hade en prägel av renlighet
och ordning. Men det bästa av allt var,
att det ena fönstret var en glasdörr, som
ledde ut till en liten balkong, just lagom
stor för de båda halmstolarna, som stodo
där och på vilka vi redan i andanom
sågo oss sitta och se stjärnorna tändas
på Roms blåsvarta kvällshimmel.
Värdinnan, signora Timoni, en
medelålders, kraftig typ av det slag, som
genast kommer en att tänka på rött blod,
god matsmältning och nerver, som inte
i onödan låta rubba sig ur sin jämnvikt,
stod framför oss och lyssnade med ett
överseende smålöje till det
barbartungomål vi talade oss emellan. Hon hade
ännu ingen aning om, hur pass nöjda
vi voro med bostaden, och det tycktes
också vara henne tämligen likgiltigt.
Då jag frågade henne, om hon kanske
hade något annat rum att visa oss,
svarade hon efter någon tvekan:
»Ja, jag har ett åt gatan också. Där
bo visserligen min son och sonhustru,
men jag har sagt dem på förhand, att
de få flytta hit in, om det kommer någon
hyresgäst, som hellre vill bo åt gatan.»
Och utan att fråga, om vi ville se
på det andra rummet eller inte, öppnade
hon en dörr, som var dold bakom en
portiär, och bad oss stiga in.
Detta gatrum var mycket större och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
