- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugufemte årgången. 1916 /
480

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Silkesbojor. Av Ernst Lundquist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

228

ERNST LUNDQUIST

om det tusen gånger!» utbrast den lilla
damen och sträckte vädjande sina armar
upp mot svalorna i taket, så att det
knakade i hennes snörliv. »Det kliar i
mina fingrar, då jag ser hur vårdslöst
hennes arbeterskor hantera strykjärnet,
och det är då nästan brottsligt att låta
en sådan lortgris som långa Bibiana
röra vid principessan Borgheses härliga,
spetsgarnerade pantalonger! Men jag får
knappt sticka näsan ut i strykrummet,
då slår mamma Raffaela åt mig med
bägge händerna och schasar bort mig
som en hund i ett kägelspel. Hon
skyller på, att Faustino inte tycker om, att
hans fina lilla signora skall stå och arbeta
tillsammans med de där tarvliga flickorna,
som säga fula ord och kunde ta sig en
förtrolig ton mot mig. Han råder mig
att ge mig till tåls, tills vi få en liten
bébé, då bli både mina timmar och mina
tankar fullt upptagna. Men den där bébén
kommer ju aldrig. Handarbeten har jag
inte fått lära mig, och då jag läser
romaner, bli mina ögonlock tunga som bly
och jag tänker på alla världens ting utom
det, som står i boken. Och att
promenera på corson eller gå i butiker kan
inte komma i fråga, då jag inte har
någon tjänarinna, som kan följa med mig;
det är bara ni utländskor och de
oanständiga kvinnorna, som ha rättighet att
gå ensamma på gatorna. — Nej, mitt
öde kan ingen ändra, jag är nu en gång
dömd till ensam cell, och Gud skall veta,
att jag gråter som en fontän, när ingen
ser mig. Jag har sannerligen funderat
på att göra mig bekant med de där
flickorna, som bo mitt för oss, tvärsöver
gränden; det är bara tre fyra meter
emellan oss. De leva för öppna fönster hela
dagen, och jag hör nästan vartenda ord
de säga inne hos sig och känner till alla
deras förhållanden, så att det är ett
riktigt gyckel att vi skola se och höra
varandra från morgon till kväll och ändå

inte kunna växla så mycket som en
hälsning, utan låtsa som om vi stirrade på
det tomma intet, då vi stå där i fönstret
och titta direkt på varandra. Om jag
inte visste, att Faustino tog illa upp,
skulle jag hitta på en förevändning att
tilltala dem, och sedan kunde vi hjälpa
varandra att prata ihjäl mången tråkig
timme, för de sitta instängda, de som
jag, medan deras pappa är på sitt
ämbetsverk. Skillnaden är bara den, att de ha
sitt hushåll och sin söm att sköta, medan
jag sitter och slöar mig vindögd som en
idiot. Den ena heter Isa, den andra
Bettina. Isa tycker jag bäst om, hon
är gladast, och hon är mest nyfiken på
mig- Ja> skulle inte alls dra i be-

tänkande att knyta den där bekantskapen
bakom Faustinos rygg, ty det är
anständiga flickor, men jag är rädd, att
portvakten eller någon av de andra grannarna
kunde skvallra om det för honom, och
då tvingade han säkert mamma Raffaela
att låta oss flytta in i något av
gårdsrummen, där jag inte såg en kristen själ
annat än de näslösa stengubbarna och
inte hörde annat än sparvarnas snatter i
träden. —»

Då lilla Nerina äntligen hade gått in
till sig efter att ha krystat fram några
cirklade avskedsfraser och portiären åter
dragits för hennes dörr, överlade vi en
stund om, huruvida det skulle vara
tillrådligt eller icke att erbjuda den
ensamma lilla frun att följa med oss en
eller annan gång på våra strövtåg i
staden. Men oavsett vår naturliga motvilja
för att utan tvingande nödvändighet lägga
på oss ett band, som kanske kunde bli
generande, så vana som vi voro att alltid
ha vår obegränsade frihet, drogo vi oss
också för ansvaret att i varje minut vaka
över denna lilla frihetslystna och kanske
litet obetänksamma skönhet, som vi
antagligen skulle behöva näbbar och klor
för att försvara mot tilltagsna beundrare.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:55:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1916/0528.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free