Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Silkesbojor. Av Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
484
ERNST LUNDQUIST
Sora Raffaela teg, och hennes kloka
ögon vandrade av och an mellan mig
och min hustru, som nu också kommit
ut i gången.
»Det är bäst att tala om alltsammans»,
sade vår värdinna beslutsamt och bjöd
oss med en gest att stiga in i matsalen.
»Annars berättar Nerina nog hela
historien i morgon, och så upphetsad som hon
är, kan hon inte göra Faustino rättvisa.
Jag vill inte, att herrskapet skall resa
härifrån med dåliga tankar om honom.»
Och så kom den lilla tragedien i
dagen, kort och energiskt berättad.
Nerina hade den sista veckan varit ovanligt
retsam mot sin man, men sora Rafifaela
hade hoppats, att det bara var
kapucin-likören, som började göra verkan, och
därför sökt intala Faustino lugn och
tålamod. Men i sin tanklöshet hade Nerina
upprepade gånger gjort honom
intresserade frågor om flickorna Corradinis bror,
löjtnanten, som hennes son kände
alltsedan barndomen—en samvetslös
kvinnojägare för resten. Faustinos svartsjuka
hade slagit ut i ljusan låga i går kväll, då
Nerina talat om, att löjtnanten nu
kommit hem på besök till de sina och att
hon gjort hans bekantskap genom
fönstret, och han hade varit så älskvärd
och sagt henne en massa artigheter.
»Faustino och Nerina grälade halva
natten», berättade gumman, »och det är
ett mirakel, att inte herrskapet hörde
dem och bultade i väggen. I morse hade
Faustino — han var ledig, efter det var
söndag — fattat posto vid fönstret för
att utspionera Annibale och ge honom
en uppsträckning, i fall han vågade visa
sig och göra några närmanden. Men
löjtnanten syntes inte till, flickorna hängde
i fönstret som vanligt, och min son
er-tappade Nerina med att göra tecken till
dem bakom hans rygg. Utan att växla
ett ord med sin hustru satt han kvar
på sin stol bakom gardinen, ända tills
han blev hungrig och måste gå in till
mig för att äta frukost. Nerina sade,
att hon inte kunde smaka en bit;
han försökte släpa henne med sig till
matsalen, men i korridoren slet hon sig
ifrån honom och sprang tillbaka in på
sitt rum. Han åt litet i hast och gick
sedan in till sig igen. Men just som
han steg över tröskeln, såg han ett vitt
föremål komma indansande genom
fönstret och kvickt fångas upp av Nerina.
Det såg ut som ett brev med någonting
tungt inuti. Han gav till ett rop, och
Nerina rusade till fönstret, stängde det
och slog ihop persiennerna, så att ingen
kunde se in. Under tiden var Faustino
alldeles från vettet, skrek och regerade
och befallde henne att ögonblickligen
utlämna Annibales brev. Hon svarade
trotsigt, att det inte var något brev,
allra minst från Annibale, och att hon
för resten hade släppt ner det på gatan,
då hon stängde fönstret. Han kastade
sig över henne för att ta ifrån henne
brevet med våld — han trodde, att hon
hade stoppat det innanför snörlivet —,
men så kom han på en annan idé,
rusade ut till mig och befallde mig att
genast springa ner i gränden och ta upp
ett brev med en sten i, som måste ligga
nedanför vårt fönster. Jag gjorde som
han ville, men hittade intet brev, bara
en oskriven papperslapp. Då jag kom
upp igen hörde jag ett gallskrik inne i
barnens rum, och då jag rusade dit in,
låg Nerina kastad baklänges på sängen
och blodet rann från hennes axel, där
Faustinos silverkniv ännu satt kvar. Själv
låg han på knä bredvid henne och bara
stirrade, som om han blivit tokig. Jag
sprang fram, drog ut kniven, rev upp
Nerinas kläder och anlade i största hast
ett förband så gott jag kunde, medan
det stackars barnet hela tiden jämrade
sig och bara slog åt Faustino, så snart
han försökte ta hennes hand eller säga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
