Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Silkesbojor. Av Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SILKESBOJOR
485
något. Jag tror inte såret var farligt,
och kniven var märkvärdigt litet vass
och hade inte trängt långt in, men
Nerina hade blivit så skrämd och så
förbittrad på sin man, att hon inte kunde
få fram ett ord. Då han hade sansat sig
något så när, skickade jag ut honom
för att hämta en doktor. Han gick mycket
motvilligt, och ännu i dörren ropade han
med sönderslitande röst: »Jag tar livet
av mig, om du inte förlåter mig!» men
hon bara skakade på huvudet. Inte
heller jag kunde locka ur henne ett enda
ord, medan han var borta. Hon låg
med slutna ögon och hörde inte på mig;
kanske hon var matt efter blodförlusten,
men jag tyckte då inte, att det hade blött så
värst mycket. Så kom doktorn och lade
nytt förband och försäkrade, att inga
ädlare delar voro träffade. Faustino hade
sagt honom, att alltsammans var en
olyckshändelse under en brottning på
lek, och det låtsades doktorn tro. Då
han gick, lovade han komma igen på
kvällen. Jag visade Faustino och Nerina
det oskrivna papperet och frågade, om
det var det rätta, men hon bevärdigade
mig inte med något svar. Hennes
stolthet har visst fått ett mycket svårare
och oläkligare sår än hennes axel. Det
hela var kanske bara en barnslig sport
mellan henne och flickorna mittemot;
jag vet, att de redan förut ha kastat in
blommor och frukt till varandra. Medan
Faustino låg på knä i timtal vid sin
hustrus säng och tiggde och bad henne
om förlåtelse, gick jag för att begära
en förklaring av flickorna Corradini, men
där var allting stängt, och en av
grannarna berättade, att hela familjen givit
sig ut vid elvatiden i morse och skulle
stanna borta hela dagen. Var löjtnanten
med? frågade jag. Nej, honom hade
ingen sett till.; han har kanske rest sin
väg igen med ett tidigt morgontåg. Ja,
så har hela dagen gått, och vi stå på
samma punkt: Faustino är förtvivlad och
ångerfull, men Nerina är stum och
obeveklig Vem vet, hur allt det här skall
sluta?»
Vi försökte trösta henne med, att de
båda unga nog skulle lugna sig, då de
fått sova på saken, och att det viktigaste
ju var, att Nerina verkligen var
oskyldig, och därom tycktes inte kunna finnas
något tvivel. Det måste sora Raffaela
erkänna, och därmed skildes vi från
henne. —
Följande morgon hade vi vår
packning att ombestyra, och sedan gick jag
in till värdinnan för att avsluta våra
affärer. Hon stod upp över armbågarna
i furstinnan Borgheses nya måndagstvätt,
men följde mig ut i gången för att,
ohörd av arbeterskorna, som ingenting
skulle få veta, tala om för mig, att nu
voro de unga lika besynnerligt tystlåtna
båda två. Faustino var lugn i dag, men
han hade haft ett sådant beslutsamt och
energiskt uttryck i sitt ansikte, då han
gick till sitt arbete i morse; hon kände
inte igen honom. Han hade sagt, att
han inte skulle komma hem till frukosten.
Nerina hade vägrat att ligga till sängs
i dag, hon satt vid fönstret klädd i sin
morgonrock, men bakom gardinen, så
att inte grannarna skulle se henne. Isa
hade från sitt fönster ropat på henne
flera gånger, men det hade hon
ingenting för. Nerina föreföll lugnare i dag.
Hon hade skurat kniven skinande blank,
fastän doktorn förbjudit henne att
anstränga armarna, och satt bara och
tittade på den och ville inte lägga den
ifrån sig; det var väl hennes mening,
att Faustino genast skulle få se den, i
fall han kom hem. Han hade skickat
hem en härlig rosenbukett till henne,
men den såg hon inte åt. Det enda
hon hade sagt till sin svärmor var ett
kort och skarpt nej på hennes fråga,
om hon ännu inte hade förlåtit sin man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
