Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En försvunnen litteratur. Några ord om symbolismen. Av Kjell R. G. Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FÖRSVUNNEN LITTERATUR
NÅGRA ORD OM SYMBOLISMEN
Av KJELL R. G. STRÖMBERG
ET UNGA Frankrike, som än i dag
med frejdigt mod håller en
övermäktig fiende stången i
Argonner-nas snår och på Champagnes
böljande slätter, skall helt visst, då det
vänder åter från kampen, stå främmande för
mer än en av sina forna större och mindre
gudar. I ögonblicket är det egentligen
tvenne namn som inför utlandet
representera fransk anda, sådan den kommer till
uttryck i litteraturen. Maurice Barrès,
lyhörd som få för tidsströmmens brus, gjorde
sig för längesedan icke blott till tolk utan
också till generator för de nya
stämningarna; i sitt prononcerade Jag anammade
han hela sitt stympade fosterlands kärlek
och hat, och i det uppväxande släktets
tankeliv fick ej minst genom honom den
halvt slocknade och sentimentaliserade
re-vanche-tanken en karaktär av hård och
bjudande nödvändighet, som svetsade
vacklande viljor samman till en och förberedde
katastrofen. I motsatt riktning, men med
samma intuitiva medvetenhet om vad komma
skulle, verkade Jean- Christophes vidlyftige
biograf, Romain Rolland. Att hans
maning till sämja och förståelse ohörd
förklingat, gör hans namn ej mindre aktuellt.
De andra synas ha spelat ut sin roll i det
liv, vars puls de en gång i sin mån
reglerat. Hur oförberett drabbades ej, trots
de stora orden, en metafysisk sybarit som
Maeterlinck av slaget, och hur brått fick
han ej att rädda sina normandiska
vinkäll-rars dyrbarare årgångar undan de
anstormande »hunnernas» barkade gommar! Man
får hoppas, att han i villervallan — ehuru
han själf intet nämnt därom — icke
alldeles glömde sina böcker och manuskript,
vilka åtminstone för den gamla stammen
ännu efter kriget måste äga sin lockelse.
Anatole France, åttioårig, gjorde vid
krigsutbrottet avbön för ett syndfullt förflutet
och lånade sin bräckliga gubbröst åt den
patriotiska retoriken; av bockfot — icke
ett spår. Metamorfosen är kanske mindre
överraskande för den, som erinrar sig hans
behjärtade uppträdande under den sista
Dreyfusprocessen och hans entusiasmerande
tal till ungdomen, då Emile Zola fördes
till sin sista vila i Panthéon.
Vad vi däremot intet veta om, det är,
hur den symbolistiska generationen i och
utom författarnas krets mött ovädret. Att
mer än en av dess män stupat på sin post
och mött hjältedöden med öppen panna,
därpå finns ingen anledning att tvivla, men
ej ett ord, som kunde visa, hur denna
blodiga verklighet slagit ned i dessa
världsfrämmande och ömtåligt organiserade själar,
har trängt hit upp från förstummade läppar.
Man skall svara: det intresserar oss icke
synnerligen. För de flesta utgöra de fyra
världscelebriteter, som inledningsvis
apostroferats — låt oss tillägga: jämte Cyranos
skald — inbegreppet av fransk vitterhet
efter naturalismens bullersamma epok. Att
det dessutom existerar en stor och
betydelsefull litteratur, oftast sammanfattad
under slagordet symbolism, har i vårt land
bl. a. Oscar Levertin förgäves sökt fästa
uppmärksamheten på, och detta ehuru
universitetslärdomen så nära oss som i
Finland allvarligt sysslat med dess produkter.
En sinnesriktning, som tryckt sin prägel
på decenniers poetiska alstring i det land,
vilket vid upprepade tillfällen gått i
spetsen för den andliga utvecklingen, måste
dock ha nått djupare och spritt sig vidare
än vi äro böjda att föreställa oss, därför
att vi i vårt nordliga klimat, med vår allt
starkare isolering från romansk kultur, icke
äga någon motsvarighet i större skala.
En orientering är nödvändig, då man
vill taga upp till behandling en litteratur,
som till stor del måste anses vara terra
incognita även för bildad publik och som
visserligen icke äger en stämma, stark nog
att höras genom stormen den dag i dag
är, men vars nya och sällsamma skönhet
ej skall åldras och dö för all tid, om ock
en renässans låter vänta på sig. Vår tid
har Calibans uppsyn, och Caliban förstår
icke Ariel. I tusen år varade Ariels sömn,
sedan goter och vandaler lagt den antika
världen i aska och ruiner. Men
trubadurer och bretonska lekare förtaide hans
underbara drömmar, och äntligen slog han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
