Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En försvunnen litteratur. Några ord om symbolismen. Av Kjell R. G. Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
498
KJELL R. G. STRÖMBERG
utformades skolans program och bedömdes
arbetsresultaten med mild ironi av
mästa-ren-värden, där han satt insvept i
orakelmässigt fantastiska skyar av cigarrettrök,
sådan Whistler fixerat attityden i ett
ryktbart porträtt. Rodnande mottogo de unga
poeterna, av vilka det övervägande flertalet
numera skaffat sig säkra papper pä
ovansklig ära icke blott i form av kallelsebrev
till en plats vid de fyrtio odödliges bord,
varje sparsamt lovord.
Vari bestod nu detta program? Ett
uttömmande svar har aldrig givits och kan
svårligen ges på denna fråga. Någon ars
poetica med aristoteliskt fastslagna regler
för vad som bör gillas och förkastas kunde
aldrig skapas och vinna burskap i denna
krets, för vars intresse intet mänskligt
borde vara främmande och som i det
antydande Ordet, mättat av associationer åt
alla håll, groteska och sublima, såg sitt
främsta artistiska verkningsmedel. Det är
Vart pour Vart, konsten för konstens skull,
i dess renaste form, men lagd på. en
bredare och långt fruktbarare grund än den
parnassiska skolans objektiva marmorpoesi,
av vilken, förutom en ädel kontur och en
bländande kolorit, intet mer var att fordra.
Verket var färdigt att utställas och beundras, som
en grekisk staty eller en regnbågsskimrande
fågel från tropikerna. I museikatalogen
stod det i förra fallet upptaget som Poeme
Antique, i det senare som Poeme Barbare.
Djupt och obetingat skall denna plastiskt
verkande dikt respekteras, och dess
skapare, en Leconte de Lisle och en Hérédia,
lämnade i arv ett språk, som den
symbolistiska generationen, sedan den första
ungdomsyran lagt sig efter alla metriska och
syntaktiska utsvävningar, förstod att
ytterligare bearbeta och fullända för nya
ändamål. Ordmaterialet borde kunna delges mer
än den huggna marmorns verkan, mer än
färgens, ja än den klingande strängens; det
skulle i sig innesluta möjlighet att på en
gång framkalla visioner ur alla konstens
riken, för att sålunda ge ett exakt och
fulltonigt uttryck åt varje själsrörelse. Att
av språket yxa till ett instrument,
känsligare än violinen och ägnat att uttrycka
den moderna människans mest ogripbara
intryck och stämningar, hjärtats dolda gråt
och hjärnans rusiga jubel, detta var och
är i främsta rummet symbolisternas strävan.
De första barnsliga försöken att åstad-
komma färgackord och rent musikaliska
sensationer med hjälp av de olika
vokalernas klang, för hvilka det poetiska
»underbarnet» Jean-Arthur Rimbaud är den
ryktbaraste representanten, övergåvos snart för
allvarligare och mer målmedvetna
bemödanden. Ej ens den fria versen, vilken
som främsta nyhet lades till romantikernas
många och lyckade revolutionsförsök i den
franska metriken, visade sig i längden allena
saliggörande, sedan dess främste virtuos,
Henri de Régnier, befunnit den klassiska
alexandrinen smidig nog att bära de nya
idealen. Det hade räckt med en energisk
hänvisning till en man, vars grundläggande
insats man höll på att glömma i kampens
hetta, Charles Baudelaire — »denne skald,
som, i en tid då versen ej längre tjänade
till annat än att skildra tingens och
väsendenas utåtvända sida, hade lyckats utsäga
det outsägliga, tack vare ett muskelstarkt
och märgfullt språk, som, framför alla andra,
ägde den underbara förmågan att med en
sällsam friskhet i uttrycket gripa och fånga
de trötta andarnas och de sorgbundna
själarnas morbida tillstånd, deras flyktigaste,
mest skälvande stämningar».
Jag har djärvts översätta dessa rader ur
J.-K. Huysmans’ A rebours, detta
fruktansvärda mästerverk, i vilket naturalistisk
teknik och symbolistisk ordkonst ingått en
lycklig förening, och varest med en
grund-lighet, som närmar sig den vetenskapliga
analysens, de dekadenta strömningarmas
väsen och källor i lif och litteratur
klarlagts. Ej utan skäl räknas denna bok av
en man, som modigt uthärdat den isande
blicken ur sin tids Medusa-huvud, till
symbolismens heliga urkunder. Dess hjälte,
Des Esseintes, av alla sällsamma och
giftiga drivhusblomster det sällsammaste och
giftigaste, är den moderna kulturmänniskan
i hennes yttersta potens, en prototyp för
närmare och fjärmare släktingar i och utom
sitt franska fädernesland. Oscar Wildes
Dorian Gray är kanske dess mest kända
avläggare, men hur matt verkar ej den
engelska romanen, trots sina våldsamma
effekter, vid sidan av det franska mönstret,
vars rena själsmålning ej förryckes av
någon som helst sensationell handling.
Bättre än många ord skall ett par
exempel åskådliggöra den metod, efter vilken
symbolismens diktare gå till verket.
Jag börjar med Mallarmé, den otill-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
