Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Två nya böcker om ett gammalt poem. Av Gustaf Cederschiöld - 1. Ett upplivande av gammal konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ NYA BÖCKER OM ETT GAMMALT POEM
505
Jungfru Maria, är utan jämförelse den
yppersta religiösa dikt, som under medeltiden
författats på nordiskt språk. Det smekande
välljudet i dess strofer verkar så intagande,
att man vid läsning av originalet ofrivilligt
övergår från den tysta läsningen till
högläsning för att låta örat njuta av ordens
musik. Eysteins Lilja har också alltid
skattats högt på Island, och man har där
formulerat sin beundran i det till ett slags
ordspråk vordna uttrycket »varje skald skulle
vilja ha kvädit Lilja».
Det anförda innebär redan i och för
sig tillräckliga skäl, varför nutida svenskar
borde få göra bekantskap med dikten i en
översättning, som i möjligaste måtto
efterliknar originalets versform. Uppgiften att
åstadkomma en formellt trogen svensk
tolkning blir så mycket mera lockande, som
versslaget hrynhenda med sina 8 à 10
stavelser i raden ju, såsom vi nyss anmärkte,
vida lättare än drottkvätt kan ägna sig till
försöksobjekt vid den gamla verskonstens
återupplivande. Därtill kommer också, att
Eystein Åsgrimsson avsiktligt och
uttryckligen lägger an pä ett enkelt och naturligt
språkbruk, fritt från de äldre skaldernas
hävdvunna grannlåter.
Det är därför icke underligt, att den
nitiske och talangfulle förkämpen för den
gamla diktkonstens renässans, lektor Axel
Åkerblom, särskilt fäst sin uppmärksamhet
vid Lilja och prövat sina krafter på dess
försvenskning. Rikhaltiga prov på en
metrisk översättning meddelade han redan år
1899 i Nordisk tidskrift utgiven av
Letterstedtska Föreningen, och i år har han som
särskild skrift offentliggjort dikten i dess
helhet med en utförlig inledning och
upplysande anmärkningar.
En var, som intresserar sig för den
nordiska medeltidslitteraturen, och likaledes
de, som gärna spekulera över versteknik
och vårt språks användbarhet till olika
versslag, alla dessa skola säkert med nöje
taga kännedom av lektor Åkerbloms Lilja
översättning. Emellertid är det nog
behövligt att påminna den, som ej redan har en
viss förtrogenhet med medeltidsdikter, att
man inte bör vänta att av ett sådant poem
få ett så omedelbart intryck som av ett
modernt. Man måste ge sig tid att sätta
sig in i tidevarvets stämning och
förutsättningar. I regeln är det nog tillrådligt, att
man läser strofen ett par tre gånger för
att fullständigt tillägna sig innehållet och
bilda sig en åsikt om formen. Jag ber
läsaren att gå till väga på detta sätt med
de strofer, jag här skall anföra såsom prov.
Se här en av de strofer, vari skalden
låter sin själanöd komma till uttryck!
Två ting jag rädes, domen och döden.
Döden så mången räddningslöst fångar;
tröstlöst jag känner, att levernets laster
lämna mig redlös åt Herrans vrede.
Mattat av mångfaldig syndasmitta,
svider mitt bröst och för straffet kvider;
fräckt av Guds bud jag de flesta föraktat,
föga spordes, att gott jag gjorde.
Kraftiga och målande äro de strofer,
som handla om yttersta domen och de
fördömdas kval. En av dessa strofer kan
anföras som exempel.
Drivna dädan att dränkas i döden,
dömda mänskor, dem eld skall förbränna,
gnissla tänder, när onda andar
ilsket i stank och i frost kring dem vanka.
Svidande ångers smädelser slungas,
smärtan i fasande mörker rasar.
Ingen kan bida annat än ångest.
Evig är nöden, men levande döden.
Utom inrimmen använder skalden också
slutrim i en strof mot slutet av dikten,
där han talar om sitt enkla språk i
motsats mot äldre skalders dunkla uttryckssätt:
Alla, som diktarten vansklig välja,
välja ock kvädet i forn-ord att tälja,
vilka meningen villande dölja.
Vi dock ej följa och tanken hölja.
Kunna nu alla skönja och skilja,
skönja tillräckligt klart min vilja,
okonstlat allt, som det varit min vilja,
vill jag, att dräpan skall heta Lilja.
Denna sist anförda strof är i
översättningen liksom i originalet ett undantag med
avseende på rimrikedomen. Läsaren bör
därför hålla sig till de två förut meddelade
för att bilda sig ett omdöme om versslagets
ästetiska verkan och dess utsikter att bli
omtyckt och något allmännare använt i
svensk diktkonst. För egen del känner jag
mig så till vida förhindrad att döma i
frågan, som jag blivit van vid versslaget
genom läsning av de gamla dikterna. Likväl
tror jag, att det beträffande detta versslag,
hrynhenda eller, som det också kallas,
Liljulag, gäller det samma, som jag
framkastade på tal om det enkla versslaget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
