Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Två nya böcker om ett gammalt poem. Av Gustaf Cederschiöld - 1. Ett upplivande av gammal konst - 2. Religiös poesi från Nordens medeltid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
506
GUSTAF CEDERSCHIÖLD
fornyrdislag, nämligen, att man skall nödgas
att något stegra ljudupprepningarna, så
länge nutidsmänniskors öron ännu äro föga
känsliga för allitteration (och inrim, där
sädana förekomma), samt att likartad rytm,
uteslutande trokéer och daktyler, behöver
genomföras, om den moderna smaken skall
tillfredsställas. Vad angår allitterationerna,
har lektor Åkerblom, som man ser redan
av de meddelade proven, använt dem
rikligare, än de gamla reglerna tillåta.
Däremot föreställer jag mig, att inrimmen,
särskilt »halvrimmen» (med olika vokal
framför lika konsonanter) skulle tarva skärpning
för att tillräckligt starkt framträda. Långa
konsonantljud eller grupper av två eller tre
konsonantljud efter kort vokal göra sig vida
bättre än enkelt och kort konsonantljud
efter långa vokalljud. Det kan ju märkas,
att vårt språköra uppfattar ett slags
ofullkomligt rim i t. ex. »Skrattar bäst, som
skrattar sist».
Hur som helst synes mig lektor
Åkerbloms vackra försök att rikta vår diktkonsts
formella uttrycksmedel vara förtjänt av en
välvillig och omsorgsfull prövning. Det är
sannerligen alltför gott att avfärdas med en
axelryckning såsom omodernt fornsvärmeri.
Hur många vackra mönster har inte
konstslöjden upptagit från äldre tid! Och kan
inte en så långt från svenskt nutidsliv
liggande konstform som den hebreiska
poesiens parallellism göra sig förträffligt t. ex.
i dikter av Gustaf Fröding? Varför skulle
vi icke då också med varm medkänsla åse
bemödanden att återuppliva de diktformer,
som för ett årtusende sedan voro så älskade
av våra nordiska förfäder?
2. RELIGIÖS POESI FRÅN NORDENS MEDELTID
ßi]fS) (ÄJ V DEN rika litteratur, som under
RwJ^I medeltiden uppblomstrade på
Is-Wl y| land, ha i synnerhet skrifter med
historiskt innehåll tilldragit sig
eftervärldens uppmärksamhet och intresse.
För en mångsidigare kännedom av dåtidens
känslo- och tankevärld äro emellertid också
de religiösa skrifterna, särskilt de andliga
dikterna, av stort värde. Norrmannen
doktor Fredrik Paasche har gjort sig förtjänt
av vår tacksamhet genom det arbete, han
nedlagt på att sprida ljus över detta hittills
delvis något försummade område av det
fornnordiska litteraturstudiet. Och det bör
genast nämnas, att hans undersökningar över
de fornisländska (och fornnorska)
litteraturalstren fa större vikt och betydelse
därigenom, att förf. visar sig så förtrogen med
den allmäneuropeiska samtida och äldre
religiösa litteraturen och konsten, så att
han kunnat finna och påpeka sammanhanget
mellan företeelser inom den nordiska och
den mellan- eller sydeuropeiska kulturen.
Bland de religiösa isländska
medeltidsdikterna höja sig två i poetiskt avseende
högt över de andra, nämligen den s. k.
Solsången (Sölarljöd) och Lilja. Därför
ha också dessa bägge poem vida mera än
de övriga lockat forskarna. Dr Paasche
har i ett tidigare arbete, »Kristendom og
kvad», ägnat Solsången rätt ingående
behandling, som vittnar om stor lärdom och
en kombinationsförmåga, som måhända
någon gång frestar honom alltför långt ut
på hypotesernas gungfly. Åt Lilja har han
bestått en monografi i den skrift, vars titel
läses här ovan.
Nu har det egendomliga inträffat, att
detta kväde av klosterbrodern Eystein
Ås-grimsson på samma år, 1915, utkommit
fullständigt både i svensk och i norsk
översättning, sannolikt utan att någondera
översättaren vetat av den andres förehavande.
Om Paasches norska tolkning fick jag
kännedom först sedan jag redan för denna tidskrift
författat ovanstående anmälan av lektor
Åkerbloms svenska översättning. Men det
har sina fördelar att behandla vardera
för sig. Åkerbloms verk har, såsom jag
här utvecklat, sitt förnämsta intresse ur
versteknisk synpunkt, i det hans försök
att använda originalets metrum och rim
kan sägas utgöra ett svar på spörsmålet, i
vad mån det är möjligt att blåsa liv i den
fornnordiska verskonsten. Paasche däremot
lägger an på att analysera kvädet till dess
planläggning, dess konventionella eller mera
personliga beståndsdelar, särskilt i fråga
om de bilder och de religiösa begrepp,
varmed skalden rör sig. Att efterlikna det
gamla versslaget har Paasche däremot, som
vi skola se, endast i mycket ringa grad
velat inlåta sig på.
Den utförliga inledning, dr Paasche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
