Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Två nya böcker om ett gammalt poem. Av Gustaf Cederschiöld - 2. Religiös poesi från Nordens medeltid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ NYA BÖCKER OM ETT GAMMALT POEM
507
låter gå före översättningen, giver läsaren
en förträfflig förberedelse till studiet av
själva kvädet, och blir naturligtvis mera
njutbar än en kommentar, fördelad på de
särskilda stroferna, skulle ha varit. Det
kan ju vara skäl att anföra några exempel
på för nutidsmänniskor dunkla eller
obegripliga uttryck i dikten, som förf. belyser
genom att framdraga besläktade drag från
det allmäneuropeiska katolska känslolivet
och bildspråket under den tidrymd, då
digerdöden drog fram över landen, dä
påvarna voro fångar i Avignon, och då den
heliga Birgitta hade sina uppenbarelser.
Den svenska sierskans utlåtelser ha stundom
en lydelse, som nära överensstämmer med
skaldens framställning.
Kvädets namn Lilja är, som förf. visar,
taget från motsvarande benämningar på
jungfru Maria, i det man genom detta och
dylika uttryck ville angiva hennes renhets
vithet. Liljan var ju också i den
medeltida bildande konsten ett av Marias
attribut, såsom man ser t. ex. av Botticellis
madonnabild, där små gossar med liljor i
händerna omgiva Maria.
Gudamoderns kyska renhet
åskådliggöres i kvädet genom bilden av ett glas,
genom vilket en solstråle passerar, så att
glaset likväl förblir helt. Detta är en av
den skolastiska teologien ofta använd
liknelse.
Genom citat av varjehanda religiösa
skrifter få vi också besked om, varför förf.
nyttjar ett och annat konstigt eller från vår
synpunkt stötande uttryckssätt, såsom då
han beder Maria krama mjölk ur sitt bröst,
då han talar om den sjufaldiga anden eller
då han säger, att ängeln Gabriel överträffade
påfågelns prakt, eller talar om den buktande
ormen, som vid Kristi korsfästelse fångades
på krok o. s. v.
Att dikten Lilja har jämnt 100 strofer,
är väl en nutidsmänniska mest benägen att
uppfatta som beroende på något slags
aritmetiskt pedanteri, en symmetrivurm eller
vad man skulle vilja kalla en dylik nyck.
Men Paasche kan uppvisa, att Lilja har
strofantalet lika med andra dikter till
Marias ära, och att strofernas
begynnelsebokstäver i somliga av dessa motsvara de 100
bokstäverna i den latinska »änglahälsningen»,
Ave Maria, sådan denna var formulerad
under medeltidens sista århundraden.
Strofantalet har alltså otvivelaktigt en mystisk
betydelse, som skaldens samtid väl förstod.
Lika mån, som dr Paasche är att
påpeka, var Eystein Åsgrimsson haft
förebilder eller källor, lika angelägen är han
att framhålla det originella, självkända och
innerliga hos skalden. Genom diktionens
enkelhet och naturlighet gjorde ju Lilja
epok; man kan säga, att den inför ett helt
nytt poetiskt språk. Det är också
beundransvärt, hur skalden förstått att, även då han
rör sig med de på hans tid gängse
teologiska uttryckssätten, i dem inlägga en stark
personlig känsla, vare sig jubel eller
förkrosselse. Intressant är också, huru
storslaget Eystein, såsom Paasche visar, har
fattat sin uppgift. Kvädet är ju en
lovsång till Maria. Men huvudinnehållet är
skildringen av striden mellan det goda och
det onda, mellan Gud och djävulen,
alltifrån änglarnas skapelse och till den yttersta
domen. Träffande säger dr Paasche, att
Lilja kan kallas ett kristet Völuspå på grund
av den vida blick, dikten ger över hela
världsförloppet.
Jag nämnde här ovan, att Paasche
avstått från att i sin översättning efterlikna
alla de egenheter, som utmärka versslaget
Liljulag. Det är inrimmet, han uppoffrar,
och med alliterationen tar han det inte så
noga. En liten ersättning för inrimmet
söker han giva genom att låta strofens
bägge sista rader sammanbindas genom
(kvinnliga) slutrim. Med anslutning till det,
jag här yttrat i anledning av lektor
Åkerbloms Lilja-tolkning, och vari jag diskuterar
möjligheten att återuppliva de gamla
skalde-versslagen, vill jag meddela några prov på,
hur Liljas strofer ta sig ut i det förenklade
rimskick, som dr Paasche använt. Jag
väljer naturligtvis samma strofer, som jag
anför enligt lektor Åkerbloms översättning,
två av den vanliga typen samt en också i
det isländska originalet slutrimmad strof.
To mig ængster: döden og dommen.
Mangen dör, som ingen hjælper;
og jeg vet, at mit liv i synden
förer mig til min drottins vrede.
Hjertet svider nu ved sin egen
urenhet og skjælver for straffen.
Gode gjerningers lys forlot mig,
og min skyld vil vidne mot mig.
Druknende i dödens vande
synker mænd, som Gud fordömte,
ned til flammer, stank og kulde, —
djævle staar i ring omkring dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
