Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Två nya böcker om ett gammalt poem. Av Gustaf Cederschiöld - 2. Religiös poesi från Nordens medeltid - Nutida svensk religionsvetenskap. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256
GUSTAF CEDERSCHIÖLD
Der blir synd til had og klage,
blir til skrik i ångst og mörke.
Ingen frelser der fra nöden,
i al evighet lever döden.
Och se här till sist den helt igenom
slutrimmade strofen:
Den som elsker kunstlede sange,
förer ind i sit kvad saa månge
oldtidsord, at bak strofens klange
skaldens mening blir svær at fänge.
Mine ord er lette at tyde.
Hjertets stemme, som her fik lyde,
maatte den höres! maatte den fryde!
— >Liljens navn skal min draapa pryde.
Man ser, att språkformen är enkel och
naturlig, och att versen flyter lätt och be-
hagligt. I vad mån språket fullt
tillfredsställer de fordringar, som gälla för här
passande poetisk stil, det blir svårt för en
utlänning att bedöma. Den, som icke kan
läsa själva originalet, men ändock vill få
ett någorlunda troget genljud av dess
klangskönhet, han måste vända sig till
Åkerbloms översättning. Men å andra sidan
kompletteras denna på ett förträffligt sätt
av den lärorika kommentar, som Paasche
tillhandahåller. Det är önskligt, att bägge
skrifterna finna vägen till var och en, som
vill lära känna den fagra blomma från
örtagården i ett nordiskt kloster, vilken bär
namnet Lilja.
NUTIDA SVENSK RELIGIONSVETENSKAP.
Av JOHN GUSTAVSON
Nathan Söderblom: Ur religionens historia.
Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.
Edv. Lehmann: Mystik i hedendom och kristendom.
Svensk upplaga. Ändrad och utvidgad.
Stockholm, Hugo Geber.
Gillis P:S0N Wetter: Tro och vetande. Ett
försök till problemets klarläggande. Stockholm,
Albert Bonnier.
EN GAMLA TEOLOGIN, vars
huvudkännetecken var att äga både
utgångspunkt, norm och slutmål i
en fixerad, avslutad uppenbarelse,
har allt mer och mer fått stryka på foten
för den moderna religionsvetenskapen, som
ingalunda — även om den icke alltid utan
vidare förkastar uppenbarelsebegreppet —
kan sägas hava varken utgångspunkt, norm
eller slutmål i en fixerad uppenbarelse. Det
religionsvetenskapliga betraktelsesättets
seger framgår icke minst därav, att nutidens
teologi funnit sig föranlåten att i mycket
släppa sina gamla synpunkter för att i
stället lägga sig till med religionsvetenskapens
metoder och historiskt relativa syn på de
religiösa fenomenen. Detta innebär väl icke,
att skillnaden mellan modern teologi och
religionsvetenskap helt försvunnit, även om
gränsen blivit tämligen flytande. En viss
skillnad förefinnes nog fortfarande.
Den moderna religionsvetenskapen, som
framfötts ur det gångna seklets strävan att,
som Maurice Barrès säger, gå över från
det absoluta till det relativa, anlägger på
de religiösa företeelserna framför allt en
rent immanent psykologisk och därmed ock
relativ synpunkt. Men härigenom hotar
religionsvetenskapen att hamna i en ren
historism, som godtager och sanktionerar
allt, bara därför att det historiska skeendet
under sitt lopp utfällt detsamma. Den
moderna teologin åter syftar till — jag vill
därmed ingalunda ha påstått, att den ens
tillnärmelsevis nätt sitt mål — ett
uppvisande av att religionsvetenskapens historiska
och psykologiska syn på de religiösa
företeelserna och den äldre teologins absolutism
och supranaturalism ingalunda behöva
fullkomligt utesluta varandra eller taga ut
varandra såsom pius och minus på samma
sida om likhetstecknet. Den pläderar här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
