Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Nutida svensk religionsvetenskap. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NUTIDA SVENSK RELIGIONSVETENSKAP
259
ett objekt, i vilket människan helt kan flyta
ut och av vilket personligheten helt
utplånas. Härmed sammanhänger, att det
högsta för mystiken blir skådandet av Gud.
Trots all sin outrerade antiintellektualism
rör sig mystiken ännu inom
intellektualismens hank och stör. Kunskapen,
skådandet och ej handlingen är ännu för
densamma det högsta.
Den mystik, Lehmann skildrar och
karakteriserar, hör genom hela sin struktur
hemma i den antika världen. Utmärkande
för antikens hela världssyn och livskänsla
var nämligen opersonligheten. Idealet för
antiken i fråga om såväl kunskap som liv
var, såsom bl. a. Wilhelm Dilthey
framhåller, att helt forma sig efter något yttre.
Detta erkänner väl Lehmann också,
även om han ej direkt framhäver det. Han
ser nämligen i kristendomen med dess
starka förinnerligande av det religiösa livet
och dess kraftiga understrykande av
personligheten ett övervinnande av mystiken.
Mystikens historia inom vår västerländska
kulturvärld blir därför i Lehmanns
framställning historien om dess övervinnande
och uppgående såsom ett upphävt men ändå
uppbevarat moment i en högre syntes.
Denna syntes finner Lehmann kraftigast
representerad i det protestantiska
fromhets-livet, sådant detta framträder i synnerhet
hos Luther och hans själafränder, en
Kierkegaard o. a.
Utmärkande för Lehmanns
mystikbegrepp är således, att han till mystik i
egentlig mening blott räknar den s. k.
oändlighetsmystiken med dess mer eller mindre
utpräglade panteistiska och naturalistiska
syftning. I de religiösa fenomen, man
brukar sammanfatta under beteckningen
personlighetsmystik, ser han ej mystik. Dessa
fenomen ligga, menar han, på ett annat
och högre plan. För mången torde det
måhända vara frågvärt, om denna
distinktion är hållbar och om icke Lehmanns
definition av mystiken är en smula för
trång. Men då man liksom Lehmann är
fullt på det klara med det intima samband,
som förefinnes mellan oändlighetsmystiken
och det personliga fromhetslivet, och har
ögonen öppna för att det bästa och
livskraftigaste i oändlighetsmystiken lever kvar,
om ock renat och fördjupat, i det
personliga fromhetslivet, då blir det kanske
huvudsakligen en termfråga, om man vill utesluta
protestantismens personliga fromhetstyp från
mystikens panteon eller icke.
På intet av religionsfilosofins många
problem torde i så eminent grad som på
problemet om förhållandet mellan tro och
vetande, religion och vetenskap den bekanta
utsagon kunna tillämpas:
problemlösningarna de leva och de dö, men problemen
själva de dö aldrig; de endast förskjutas
ut i alltjämt nya frågeställningar. Nästan
varje generation synes vara tvungen att
taga i tu med detta problem för att söka
sig fram till en för generationens totala
livskänsla acceptabel lösning, eller rättare
för att nå fram till en relativ vilopunkt
och finna en modus vivendi.
För närvarande tycks detta problem
åter stå på dagordningen. Därom vittnar
icke minst, att även religionshistorikerna
känna sig manade att taga ställning till
denna fråga.
I den lilla skriften Tro och vetande har en
svensk religionshistoriker, doc. Gillis P:son
Wetter, lämnat några bidrag till väl icke den
definitiva lösningen men klarläggandet av
detta högintressanta och mångförgrenade
problem, som väl alla forskare inom
religionens värld, hur periferisk än deras
utgångspunkt kan tyckas, förr eller senare
stöta på och ej kunna kringgå utan att
riskera, att deras undersökningar och
meningar slutligen komma att sväva i luften.
Wetters arbete sönderfaller i två delar:
en mera kritisk och negativ, där han för
att rödja plats för sin egen syn på
problemet söker göra upp räkningen med ett
par moderna, högst representativa försök
att åt religionens värld förskaffa objektiv
giltighet, och en positiv, där han själv
drager upp några riktningslinjer och söker
uppvisa, att religionen har sitt centrum
inom den rena subjektiviteten.
De lösningsförsök, Wetter tager upp till
granskning i den kritiska delen av sitt
arbete, äro de som äro knutna till Henri
Bergsons och Vitalis Norströms namn. Den
kritik, författaren här levererar, synes mig
emellertid i mer än ett fall skjuta vida
över målet. Jag är här icke i tillfälle att
gå in i detaljer, eljest vore det frestande
att till litet närmare granskning upptaga
Wetters påstående, att, när Norström såväl
som Bergson betonar naturvetenskapens
oförmåga att tränga in i verkligheten, beror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
