Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Nutida svensk religionsvetenskap. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
512
JOHN GUSTAVSON
detta egentligen på att de fullkomligt glömt,
att de symboler och formler, vetenskapen
rör sig med, icke äro fristående tecken utan
alltid tecken för något. Så lätt torde
spelet knappast vara vunnet.
Över huvud torde grundfelet i Wetters
kritik av i synnerhet Norströms försök att
uppvisa de religiösa föreställningarnas
objektivitet framspringa ur, att han på ett allt
annat än lyckligt sätt satt Norströms
åskådning i det mest intima frändeförhållande
till intuitionsfilosofin och försöken att
framvisa ett kunskapsorgan, genom vilket vi
skulle kunna erhålla direkt och omedelbar
kunskap om »den andra världen». Nu är
emellertid att märka, att religionens
tran-scendenta värld enligt Norström aldrig är
kunskapsföremål utan kunskaps förtitsättning,
vilket är något helt annat. Från den rena
kunskapens synpunkt förblir alltid, menar
Norström, den religiösa över verkligheten en
blott gräns, innanför vilken vi aldrig kunna
tränga. I fullaste överensstämmelse härmed
går hela Norströms strävan ut på att
klarlägga, att vår kunska.pliga så väl som vår
sedliga kultur ej kan reda sig själv utan
faller samman till en enda ruinhög utan
antagandet av en religiös övervärld. Vad
Norström vill inskärpa är: vilja vi kunskap,
vilja vi sedlighet, ja överhuvud kultur, så
måste vi göra klart för oss, att vi ock
måste vilja religion och räkna med
religionens övervärld, ty utan denna är all
kultur omöjlig.
En kritik, som här skulle vara
träffsäker, måste gå ut på att visa, att vår
kultur, såväl den kunskapliga som den sedliga
och estetiska, kan bära sig själv och att
verkligheten helt kan förstås och utlevas
utan att vädja till något transcendent. Man
måste visa, att kulturen alltigenom är
något rent immanent och att verkligheten,
dit då även den mänskliga kulturen räknas,
bildar ett inom sig slutet system, som ej på
någon punkt visar ut över sig själv. Men
därav finnes hos Wetter intet eller nästan
intet. Hans kritik är långt mera periferisk
och har ej behjärtat Friedrich Schlegels
ord: man måste genomborra plankan där
den är tjockast.
I den positiva delen av sitt arbete
skisserar Wetter sin egen uppfattning av
förhållandet mellan tro och vetande. Den
uppfattning han här gör sig till målsman
för, synes mig förete vissa
överensstämmelser med Herbert Spencers syn på
religionen i dess förhållande till vetenskapen.
Religionen har, menar Wetter, framför allt
sitt centrum i människans känsla. Den är
stämning och lidelse. I sitt lidelsefulla
fasthållande av det, den finner värdefullt,
tvekar den icke att träda inom skranket
för paradoxet. »Credo quia absurdum»
finner författaren ofta nog giva ett
synnerligen gott uttryck för den högspända trons
ställning till vetandet.
Religionen har emellertid icke bara en
emotionell sida, även om denna är den
centrala. Den har ock en intellektuell.
Fromheten saknar aldrig fullkomligt ett objekt,
hur obestämt och vagt detta än kan vara.
Utmärkande för det religiösa
föreställningssättet är nu ett ständigt svävande mellan
positiva och negativa bestämningar av detta
fromhetens objekt.
I sin uppfattning av religionen och
vetenskapen såsom parallella företeelser,
vilka röra sig på skilda plan, mellan vilka
det ej finnes någon övergång, mötes Wetter
med Herbert Spencer.
I grunden torde dock frändskapen med
Ritschl och hans skola vara långt större
och mera intim. På Ritschls skarpa
betonande av skillnaden mellan
värdeomdömen och existensialomdömen och
framhävande av att religionen helt rör sig inom
värdeomdömenas sfär vilar nog ytterst
Wetters syn på förhållandet mellan tro och
vetande. Men Ritschl rör sig helt inom
den kantska filosofins råmärken, och den
skarpa skillnad, han sökte etablera mellan
existensial- och värdeomdömen, grundar sig
på Kants strävan att mellan det teoretiska
och praktiska förnuftet uppresa en
ogenomtränglig mur. Hela den följande
utvecklingen inom den kritiska filosofin tyckes
mig likväl i mycket ha gått ut på att riva
ned denna mur.
Till och med Kant själv arbetade därpå
genom sin lära om det praktiska förnuftets
primat och genom de åskådningar, som
han framställde i sin Kritik der Urteilskraft.
Allt detta synes mig tala för att Wetter
i sin syn på förhållandet mellan tro och
vetande gjort halt på en punkt, som redan
är passerad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
