540 (Ord och Bild / Tjugufemte årgången. 1916)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur den unge Tegnérs kärlekssaga. Förlovningen. Av E. Wrangel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

292

E. WRANGEL

FÖRLOVNINGSSTENEN.

uttrycker han sin undran varför — när
man i skildringen tydligen velat »göra
narr af samtliga Pretendenterna» —
magistern sluppit »för så godt köp, som
likväl, för att döma efter en sednare
erfarenhet, måste varit den löjligaste
per-sonnagen bland dem alla». —

Med denna satir har Esse Tegnér
sannolikt varit sysselsatt vid nyåret 1802.
Den 6 januari skrev Elof: »Hvad vår
satir angår, skola vi lätt och rättvist
kunna qvitta den för hvarandra.»
Måhända antydes härmed att satiren gällde
både Esses och Elofs rivaler. Färdig
synes den ha varit i början av mars;
ty Elofs nyss citerade uttryck om
Kiell-man i brevet av den 8 mars innebär
tydligen ett svar på Esses orättvisa
bedömande och en rättelse av hans
förmodan om Kiellmans fattigdom.

Det var en dråplig, hänsynslös
skildring han ville ge vederbörande till livs;
den borde verka som en stark dosis
motgift mot möjlig erotisk infektion från

de så illa hudflängdas sida. Den
försiktige Elof har väl sannolikt låtit satiren
stanna bröderna emellan. Ett ganska
gott prov ger den ju i varje fall på den
ironiska skildringskonst, som, än kvickare
tillspetsad, då och då skulle framlysa i
Esaias Tegnérs senare brevväxling,
likasom någon gång i hans vers
(Hammarspik, Oppositionstalarne).

Ht *

Den svartsjuka stämningen tog sig
icke blott satiriska utan väl oftare
patetiska uttryck. I en sådan stämning, då
han på grund av en obetydlig orsak
eller rent av ett missförstånd kunde
plötsligt känna sin lycka ramlad, sin
framtid förmörkad, har han skrivit en
liten hittills otryckt dikt Till den
trolösa, vari man för övrigt hör anslag
från Lidner och Bürger; det heter där:

Det svallar — Evighetens haf;

Ljuft honom dånet är däraf — — —

Men ur den hvila Natten ger

Om åskan någon gång Er väcker,

Om Ni en blodig vålnad ser,

Som tyst det rifna bröstet ter

Och hemskt den matta handen sträcker,

Och skakar dolken öfver Er;

Och far så med en blixt tillbaka

Längst bort i midnattsmolnets famn:

Bjud spöket ej i himlens namn

Att Er förskräckta syn försaka

Och väck ej på Er sälla maka

Och blif ej rädd: — — det är min hamn!

* *

Detta år, 1802, var ett bland de
skickelsedigraste i skaldens levnad. För
hans framtida bana öppnade hans
glänsande examen och disputation de bästa
utsikter; inom den egna familjen
inträffade en stor sorg med den äldste
broderns, den faderlige vännens död, som
några veckor senare följdes av den yngsta
systerns; med »Elegi öfver en broders
död» började den unge skalden först
framträda för en större allmänhet och

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Mon Dec 11 13:55:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/ordochbild/1916/0592.html

		Ord och Bild / Tjugufemte årgången. 1916 / 540 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|