Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur den unge Tegnérs kärlekssaga. Förlovningen. Av E. Wrangel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
544
E. WRANGEL
inra, lika litet som om »Picknicken,
Spegelen, Sjelfva Fänadsmarknaden» eller
därom att hon vore lycklig en
kommande tid, »Om ej någon dårskaps minne
Faller tungt på Edert sinne». Denna
»Varningen, som jag Er ger», vore väl
föga på sin plats få veckor efter det
framgångsrika frieriet. —
När Esse den 21 september 1802
lämnade Rämen, var där främmande —
såsom så ofta i det gästfria huset. Elof
följde honom till närmaste hållplats och
återvände med den Myhrmanska
skjutsen till Rämen. Ett par dagar senare
skrev han:
Jag kom från Dalkarlssjön just som man
började med Bålen. Man drack styft, och det
var skada, att du reste så tidigt bort från
kalaset.
Y gret mycket i förgår och äfven i går,
men likväl så försiktigt, at ingen, om icke
kanske E[vaj och G[ustaf], kunde märka något. Et
bref, som hon, utan all slags sollicitation af
mig, skrifvit, medföljer, och hoppas jag, at det
skal vara välkommet.
Brukspatron Myhrman anade kanske
förhållandet, men man låtsade intet om
för honom. Ännu i två år fingo
breven »lurendrejas fram» genom Elof eller
modern eller Bengt Myhrman, den
äldste sonen, som nu, efter sin
bergsexamen, fästes i närheten av hemmet
såsom förvaltare på det andra
Myhrmanska bruket Liljendahl (beläget 1 1U mil
norrut vid gränsen till Dalarna).
Säkerligen hade den myndige brukspatronen
tänkt sig en annan måg än en fattig
magister. »Oss, oss skiljer fördomen!»
utropar skalden i en dikt till den
älskade; och i en annan, den första där
hans strålande äktlyrik bryter fram,
heter det:
Fåfängt ändå,
Fåfängt naturens hand
Mellan oss två
Sträckte sitt rosenband,
Fördomens kalla isbarm
Smältes ej af vår sköna brand.
Först under Esses vistelse på Rämen
på sensommaren 1804 gav Myhrman
sitt tillstånd till förlovningen, och först
ett år senare synes den ha blivit »eclat»,
då väl också ringarna växlades.
Under dessa tre är, som följde efter
den 4 augusti 1802, skiftade
stämningarna hos fästmannen ganska livligt:
mellan lycksalighet och förtvivlan.
Svartsjukan lämnade honom ingen ro; och
när han hört, att någon ung herre visade
sig artig mot Anna, kunde han bli utom
sig. Dä skrevs det »stridsskrifter» och
blev det »rättegång» med »kärande»
— och »parternas försoning».
Åtskilliga af dessa »stridsskrifter» voro på
vers och äro bevarade — i motsats till
prosabreven till fästmön, vilka icke
synas mera vara i behåll. Ett par hittills
otryckta dikter skola framdeles
publiceras — här tillåter utrymmet det icke.
Men de vackraste fästmansdikterna äro
förut tryckta. Hit hör den som skalden
skrev på Annas födelsedag 1805, då
hon tillfälligtvis var borta. Han går i
hennes rum och erinras av varje
föremål om den älskade, han ser hennes
blommor i trädgården, som sakna sin
vårdarinna.
Jag vandrar till din sten, en Pilgrim med min
staf,
Dit mången gång du gick bredvid mig så
förtrogen.
Jag sitter lyssnande, men ingen vagn hörs af.
Blott bäckens sakta fall och vindens suck i
skogen
Jag går i lunden ut. Hvart träd, der förr du
skar
Mitt namn, står likt en vän och bjuder mig att
stanna.
Jag tar den lätta båt och till din holme far.
Och böljans sakta sorl och vinden hviskar
»Anna».
Det är din födslodag. Kom till mitt hjerta
kom!
Mitt sällhetsbref skrefs ut för tjugu år tillbaka.
Det är försegladt än; men när ett år gått om
Förseglingen bryts opp och fästmön blir min
maka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>