Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Clown Clopopisky. En av Frödings bikter. Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
546
RUBEN G:SON BERG
annars i det hela så sympatiskt stämda vän
var ännu mindre beläten med »Clown
Clo-popisky» eller som den då kallades: Fjasko.
I ett svarsbrev till Hellberg den 16 mars
skriver Fröding med anledning av dennes
anmärkningar:
»Ramen om »Fjasko» tror jag visst
kom till, emedan jag var rädd att bli
betraktad som hjälten, vilket annars vore som
sanninga ä1 — emellertid tror jag icke
den är så orimlig heller — clownen sitter på
kaffet och dricker vermuth och röker
cigarett, — var skulle en clown annars sitta,
när han berättar sin historia? Att klatschen
»caro povro mio» förlorar något av sin
effekt bryr jag mig icke om — det är ju
icke så allvarsamt menat. Den något
exotiska färgen som tillhör historien lider
åtminstone icke av papyrossröken. »Dängde»2
häller jag också på, vore det också bara
av trilska».
När så diktsamlingen sändes till
Bonniers förlag och Fröding önskade, att
därifrån skulle ges honom några anvisningar
om, vilka poem det vore lämpligt att han
»bannlyste», tillhörde »Fjasko» dessas antal.
Fröding svarade: »Ni har till det mesta
träffat dem, som jag själv haft mina tvivel
om — stycken som mera utmärka sig för
pojkaktighet och kitslighet än poetisk
ingivelse. Jag tog dem med, emedan jag
tänkte, att de voro litet pikanta, men jag
är fullkomligt ense med Er att de icke
riktigt passa in med det andra och för övrigt
äro bekajade med en del brister. Ett av
dem har jag dock haft en viss förkärlek
för, nämligen »Fjasko», ty det synes mig
icke sakna en viss kraft i diktionen, ehuru
det är något grovhyvlat — men jag offrar
det dock utan synnerlig sorg och saknad.»
Alltså fick stycket ligga och vänta, tills det
med någon omarbetning togs med i nästa
bok. I och för sig behövde detta icke
betyda något absolut gillande. Ty Frödings
självkritik var långt ifrån tillfreds med detta
arbete heller. I juli 1894, således kort efter
sedan »Nya dikter» kommit ut och gjort
lycka, skriver han till en kvinnlig bekant:
»Min bok har blivit alltför lovordad, den
kom ut ofardig och ojämn, emedan jag
behövde pengar. Somliga dikter äro
riktigt dåliga — somt är puerilt och somt
1 Min kursiv. R. G. B.
2 Ett tydligen i alla fall senare struket ord.
är tarvligt. Men de djärva styckena, som
man tadlat för cynism (bibliska fantasier),
ångrar jag inte, ty jag tycker att det
brutala är i stil och på sin plats där det
förekommer.»
Frödings förkärlek för dikten är lika
förklarlig som att han likväl icke höll på
den med envishet. Ramen saknade
personlig betydelse annat än för att dölja
författarens egen gestalt, och själva
kärlekshistorien var icke på något sätt kongruent
med de levnadsrön, som drivit honom till
clownens stämning. Vad han ägde helt
och hållet som grundkänsla av diktens
innehåll, det var övertygelsen om misslyckandet
och ogillandet. Hans egen situation, det
var clownens, när olyckans vågor slagit
tillhopa över hans huvud.
Då svor jag till och borrade min hjässa
i halmens tågor djupt och emot dessa
min tinnings färska sår jag söndermol
och skrek och skrattade och grät och — gol.
På samma sätt hade Fröding genomlevat
den bittraste förtvivlan och sörjt sig trött,
hade sökt göra ända på det förtärande
grubblet genom att döva smärtorna i nöjen
och tillgripit dikten, även den burleska,
som avledare.
Men hans egen tragedi var icke bara
dold i clownens, utan hade även vridits en
smula på sned genom den inlagda
kärlekshistorien och speglade därför icke rätt vad
Fröding ville ha återgivet i dikten. Utan
tvivel var ett ord viktigt framför alla andra,
ett ord, som var centrum och själva
utgångspunkten, det var titeln: Fjasko. I det
sammanfattade han sitt öde, summan av
sina resultat, måttet av sin oduglighet och
orsakerna till sin sorg och sin olyckskänsla.
När dikten skrevs hade Fröding
redan i många år gått och burit på
känslan av att vara oduglig och
misslyckad. Alltsedan uppsalaåren är detta den
härskande stämningen i hans själ, och
den far ständigt nya uttryck, omsätts i
alltjämt nya bilder i hans förtroliga brev.
I mars 1884, då han vistades på Sloreborg
hos sin syster, kallar han sig »den
oberäknelige, halve, trasige moraliske vagabonden».
Han prisar tron, »den må omfatta vilken
sak som helst»; »tron på sig själv är
nästan en nödvändighet för att kunna
existera», men det är den han saknar. Till
skald duger han icke, förklarar han än till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
