Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Darraðarljóð. Ett folkminne från den senare vikingatiden. Av Axel Åkerblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
572
AXEL ÅKERBLOM
denna likväl frågan om deras ställning i
hela det nordliga Europa. Och väldiga
efter den tidens mått voro de krafter,
som därunder sattes i rörelse. På en
tid, då hela Nordens befolkning räknas
i hundratusental, kunde mitt under den
stora brottningskampen om herraväldet
över England för ett krig på det
jämförelsevis avlägsna Irland under de
nordiska fanorna samlas en härstyrka av
mer än 20,000 man, varav två
tredjedelar säkert voro av nordisk börd.
En huvudroll i denna kamp på
Irland spelas av den ryktbare konung
Brian »borumha», det iriska folkets
största härskargestalt. Denne hade efter
mänga tappra bragder mot nordbor på
den gröna ön och mot inhemska
småkonungar år 1002 blivit Irlands
överkonung. Hans makt var så stor, att
han t. o. m. med väpnad hand utkrävde
skatt av innebyggarna i en del nejder
öster om Irländska sjön, i England, Wales
och Skottland.
Ar 1013 riktade han ett angrepp mot
Dublin, en stad som då var
huvudstödet för den nordiska stammen på Irland,
vilken för övrigt innehade flera
kuststäder och borgar på ön. Dublins konung,
Sigtrygg, hade blivit tvungen att erkänna
Brians övervälde. Han var dennes måg
och son till Olav Kvaransson och den
irländska konungadottern Gormflaith (av
nordborna kallad Kormloö). Denna
prinsessa hade efter Olavs död varit gift
med Brian men hade blivit skild från
honom, och det är henne som sägnen
har angivit såsom upphovet till kriget.
Sanningen torde väl vara den, att
Dublins konung sökte att med begagnande
av den inre söndringsandan på Irland,
vilken konung Brian ej hade mäktat
göra slut på, befria sig från dennes
övervälde och åt nordmännen skapa en
härskande ställning på ön, medan å
andra sidan Brian, som synes ha varit en
verklig statsman och nog insåg
betydelsen av att söka bryta de nordiska
vikingarnas makt på Irland, under det att
Nordens krafter voro så starkt
engagerade i det stora danska erövringsföretag
mot England, som Sven Tveskägg hade
inlett, skyndade att bereda sig
fördelarna av att gå anfallsvis till väga.
Fejden artade sig till en verklig
folkkamp. Från alla de nordiska
bosättningarna väster om Nordsjön, utom
—-med ett mindre undantag -— från England,
fick Dublinkonungen understöd. Till
hans hjälp kom Orknöjarlen Sigurd
Lodvinsson med sina män, dessutom
norröna krigare från olika trakter på
Irland, från Hjaltland (n. v.
Shetlandsöarna), möjligen från Färöarna, från
Island, Suderöarna (Hebriderna), Man,
Väst-och Nordskottland, Cumberland och
Wales, från Frisland, Flandern och
Normandie, ja t. o. m. kämpar från det långt
i öster belägna Gottland. Den
avundsjuka över Brians makt, som på sina
häll rådde bland irländarna själva, förde
till vikingahärens understöd Brians vasall
konungen av Leinster med hans
trupper. Mot denna samlade styrka förde
konung Brian en ungefär lika stor här,
alltså över 20,000 man.
De båda härarna drabbade samman
vid Clontarf, en plats, som numera
är en förstad till Dublin. Här uppstod
en strid, som blev den vildaste och
blodigaste i Irlands historia. Nordmännen
blevo efter ett halvt dygns kamp i
grund besegrade med en förlust av 6,000
à 7,000 man. Konung Sigtryggs
förnämste bundsförvant, den käcke
Orknöjarlen, föll efter en hård kamp. Dublins
konung överlevde själv striden. Enligt
den isländska tradition, som ligger till
grund för stridsskildringen i Njåls saga,
flydde han, sedan hans härordning hade
blivit bruten. Enligt irländsk berättelse
hade han ej alls deltagit i drabbningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
