Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Det sjungande barnet. Av Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET SJUNGANDE BARNET
585
dig hade fred — han beklagade det ofta,
han längtade efter drabbningarnas blodiga
yra; han skulle fått lisa av att döda.
Som det nu var höll han sig borta från
allt och såg knappast en människa. Icke
ens hans förnämsta favoriter, några
levan-tinskor och judinnor, vilka, berömda för
sin skönhet över hela Italien, voro hans
harems härskarinnor, hade pä flera
månader sett till sin herre. Veckor i sträck
stängde han in sig i sina rum, som han
icke lämnade förrän mot aftonen för att
företaga de långa gondolfärder, vilka
numera voro hans enda förströelse.
Utsträckt och på alla sidor omgiven
av vatten, liksom kropplös, utan tankar,
utan fullt medvetande, yr av det
vaggande viskande mörkret, vilket i timtal
drog sin djupa, av ovissa ljusglimtar
genomfladdrade svärta förbi honom,
lyssnade han till det osynliga vattnets
suckar ur alla kanalernas dunkla hålor,
liksom till sitt eget väsens klagan ur det
djup av bittert vemod, av frätande ångest,
vari det räddningslöst förlorade sig allt
mer och mer.
I samma sorgsna dvala gick han även
denna kväll vid midnatt tillbaka in i sitt
palats — en mörk, väldig, öde byggnadt
fylld av slingrande gängar, lönntrappor,
oförmodade vrår och hemliga kammare,
i vars ensliga tomrum ekot nätterna
igenom upprepade vattnets suckan, med
ett entonigt, tröstlöst ljud, som av
övergivna fångars jämmer.
Högst uppe i en labyrint av
korridorer och trappor, i vilka även
trotjänarna ofta gingo vilse, låg det lilla rum
där Morosini höll det sjungande barnet
instängt — den förtrollade kammare,
utanför vilken han som en osalig ande
plägade vanka av och an i natten,
ängsligt lyssnande efter något ljud inifrån.
Han hade givit henne en spinett och
skickliga lärare för att så småningom
utbilda henne till operasångerska. Men
spinetten rörde hon icke, och lärarna tog
hon icke mot. Sedan den gången i
kyrkan hade han icke hört henne sjunga
med full röst. Däremot hände det ofta
att han spratt till vid att höra hennes
stämma sakta klagande, halvhögt
sjungande, upplyfta sig därinne och låg, ljuv
och genomträngande, sväva i skymningen
med ljudet av en vemodig liten
herdeflöjts musik. Han uppfångade knappt
orden, men de voro alltid psalmer. —
0 Domine, miserere mei! hörde han
henne ofta sakta och tåligt klaga i
skymningen.
Då flydde han alltid — han förmådde
mindre än någonsin uthärda dessa
locktoner från de rymder han för alltid vänt
bort sitt ansikte från, han kunde icke
bära den gnagande ånger, det blödande
t
medlidande de för tusende gangen väckte
1 hans uttröttade själ. Men då han flydde
rasade han mot sig själv i vild vrede —
likt en man förföljd av furier störtade
han fram och tillbaka i sina ödsliga salar,
hånande den eländiga feghet, det
vanvettiga blödsinne, som gjorde honom så
svag och vankelmodig, att han började
frukta för sitt förstånd. Denna smygande
fasa växte dag för dag till en allt
starkare, krampaktigt otålig önskan att lika
gott hur bli kvitt den förtrollning, som
gjorde honom utom sig. Tills han denna
kväll hade svurit sig själv att göra slag
i saken. I stället för att som vanligt
begiva sig till hennes rum gick han in
i sitt harem och lät kalla dess
föreståndarinna. När hon stod inför honom, en
mager, lismande gammal grekinna,
befallde han henne kort att hämta ned
signorina Clarice från hennes rum och
smycka henne på det präktigaste, ty det
var hans mening att denna kväll inviga
sin nya favorit i festerna genom att föra
henne till maskeraden på piazzan. Hon
gick med ett egendomligt leende, vilket
kom honom att bita sig i läppen. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
