Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Det sjungande barnet. Av Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59°
ANNA LEN AH ELGSTRÖM
Naturligtvis, sade han sig, skrattade hon
och hela huset åt sin herre och gjorde
spe av att han — han, som icke ryggade
tillbaka för något brott, som ägt och
tämjt så många fångna kvinnor, nu fallit
till föga för ett litet försvarslöst barn, på
nåd och onåd givet i hans våld. Och
inte under att de förvånades, då han själv
gjorde det, då han minst av alla kände
igen sig själv. För första gången i sitt
liv älskade han — därför var han
maktlös. Han älskade och förbannade henne,
välsignade och hatade henne, och älskade
och hatade därvid i henne och hennes
oåtkomliga renhet, hennes barnsliga frid,
den oändliga höghet, den eviga rättfär.
dighet han anade och fruktade var
tillvarons innersta hemlighet. Han hade
trott sig triumfera, trott sig för alltid
förhärda sitt hjärta, då han i rasande hat
och åtrå köpte henne. Han hade njutit
av tanken att rycka henne ned ur hennes
ljusa rymd, att tända syndig, jordisk eld
i hennes himmelskt svala hjärta, att fylla
hennes stilla klara sinne med glöd och
lidelse, oro och vrede. Han hade
djävulskt fröjdat sig åt att lära henne en
skamlös kärleks alla konster, att
uppfostra henne till en sirén, med berusande,
sinnesförvirrande röst, för att därmed
bevisa sin ångestkvalda själ att intet
fanns nog rent och högt att icke
förnedras, intet fanns värt att längta efter,
fråga efter, mer än jordens fröjd och
lustar.
Han hånskrattade åt sig själv där
han satt väntande. — Njutit av tanken,
glatt sig på förhand — ja, men intet
mera. Det var på tiden det blev slut
på detta gyckelspel. Tillräckligt ofta
hade hon kommit honom på skam. Hur
många gånger hade han icke samlat allt
sitt mod och trängt in i hennes
kammare om natten, nog drucken för att
vara i stånd till vad som helst. Men
alltid hade han funnit henne sitta vaken
på vakt i dunklet längst bort från den
lilla lampans gula cirkel på bordet vid
hennes säng. Då han stormade in, vände
hon sitt trötta, lilla ansikte — en
svävande ljusfläck i mörkret — mot honom
men sade intet, böjde blott undergivet
sitt huvud under hans smekningar. Men
alltid föllo hans händer ner i skräck
införhelgerånet, och han ryggade baklänges
med en åtbörd av utmattad förvirring.
Hon hade liksom aldrig kommit inom
hans räckhåll. Hennes ljuva, späda kropp
var där i all sin kostbara bräckliga
skönhet, en liten leksak, överlämnad åt hans
behag, ett värnlöst litet byte för honom
i natten.
Men mellan dem voro vidderna —
deras oändliga stillhet omgav henne,
oåtkomlig hade hon dragit sig tillbaka, och
hennes ansikte hade samma livlöst slutna
prägel som den gången det medvetslöst
låg vid hans bröst — ett vitt skimmer
av avlägsen, dödsklar ro, vilket kom
honom att rysa då hon upplyfte sin
böjda nacke och såg på honom med sin
fjärrskådande blick, vilken genomisade
dunklet. Han såg på henne helt blek
— i sådana stunder återkom för ett
ögonblick hans första overkliga intryck av
henne — hon förekom honom åter blott
som ett fantom, en syn, ett varnande
tecken från himmelen, en av de
hemlighetsfulla änglar han läst om i
prästlegender, vilka sändas till jorden i mörka
tider av svår synd. Han gav forskande
akt på henne och märkte att hon ofta,
liksom utan att tänka på det, blandade
hop sitt liv och sin död, som om de för
henne varit en och samma sak — ett
och samma, blott tillfälligt skuggade ljus.
På detta sätt — på en gång icke riktigt
levande och mer än levande talade hon
i sällsam sorglöshet oftare om vad hon
skulle göra i himmelen än om sin ovissa
framtid på jorden — talade som om hon
ägt evigheten och sett in i oändlighetens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
