Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Tizians svarte man. Av Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
594
HELENA NYBLOM
Oförgätligt fäster hans bild sig i ens
minne, och dock återser man den alltid
med samma glädje. Man förvånar sig
över att återfinna honom lika levande
och oförändrad av årens och smakens
växlingar.
Att måla ett porträtt på ett sådant
sätt som Tizian har målat denne man,
det är i sanning att föreviga en
personlighet, om än ingen med bestämdhet kan
upplysa om, vem denna personlighet
egentligen var. Vari kan väl
hemligheten ligga att en sådan bild alltid
behåller sitt mänskliga värde, medan så många
tusen porträtt, som göra lycka för
dagen, sköljas bort av glömskans flod?
Först och främst beror det nog på
den enkelhet, med vilken det är målat.
Det är så fullkomligt fritt från all
affektation. Det finns så många sätt att vara
affekterad. Man kan inte bara kokettera
med elegans, skönhet och själfullhet,
man kan också gott kokettera med
allvar, fattigdom och enkelhet, och denna
sista form av affektation är kanske den
mest motbjudande, då den innebär ett
större helgerån.
För ögonblicket är inte mer den
smaken förhärskande, då konstnärerna
briljerade genom att måla rika stoffer,
pikanta situationer och ideala former. —
Nu har man slagit om till motsatsen.
Man affekterar en naivitet som man inte
har, och koketterar med en ovetenhet
som, om den vore äkta, skulle stämpla
mången konstnär som oduglig till sitt
arbete. Mänskligheten är nu engång inte
längre naiv, och den får lika litet sin
naivitet tillbaka, som en vuxen
person får åter sin barnsliga oskuld.
Dessutom är det nu för tiden en sak som
alldeles har gått ur mod, och det är
dock en mycket vacker sak — nämligen
skönheten. Skall man måla ett porträtt
då anses det nästan för ett pius, om
personen, som skall förevigas, är så ful
och tafatt som möjligt. Men annars är
det ju intet som hindrar att konstnären
affekterar den fulhet, som blott har
blivit antydd av naturen. Jag vet inte vad
som är mest obehagligt, antingen den
sorts affektation som idealiserar och gör
allt sliskigt och opersonligt, eller den
andra arten, som vill tvinga åskådaren
att se en vrångbild av naturen.
Säkert är, att båda avarterna bero på
att målaren arbetar efter förutfattade
principer. Han tänker först och främst
på sig själv, reflekterar över sättet, på
vilket han kan få fram det manér han
vill göra propaganda för — och leda
uppmärksamheten på sin egen
märkvärdiga person, och sedan i andra hand -—
eller kanske inte alls — på personen
som han skall framställa.
Tizian har varit fullt upptagen av
sin svarte man, ja så mycket, att
porträttet också måste intressera alla
åskådare så länge det existerar. Konstnären
har förstått att gripa vad som är ännu
mera fängslande än det yttre
karakteristiska, nämligen det själfulla hos sin
modell, och har haft förmågan att
återgiva det andliga innehållet i dess starkt
personliga yttre form -—- en samverkan
av vilken all äkta poesi framspringer.
Vad som dessutom bidrager till den
beständiga njutningen man erfar vid att
betrakta detta porträtt är den ro som
vilar däröver. Intet kan vara mera
vilande än denne mans ställning och
uttryck. Den moderna konsten har
försökt att återgiva rörelsen, och flera
utmärkta konstnärer, — särskilt fransmän
— ha delvis lyckats därmed. Men i
längden tröttnar man på det, eftersom
måleri och skulptur dock aldrig kan röra
sig. Musiken, dansen, poesien äro de
böljande konster, där uttrycket och
taktslaget kunna avlösa varandra. I de
formande konsterna förblir alltid en bild
eller en staty den samma. Om nu må-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>