Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Christopher Jacob Boström in memoriam. Av Reinhold Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHRISTOPHER JACOB BOSTRÖM 61
skillnad från det sätt, varpå det faktiskt
ter sig för vår och andras ändligt
ofullkomliga uppfattning, och särskilt alltså till
vår »sinnliga fenomenvärld». Och här
blir det nu närmast fråga om den
»idealistiska» halten och beskaffenheten av
Boströms ontologiska grundåskådning.
När det gällt att uttryckligen definiera
en idealistisk ontologi, har emellertid detta
visst icke alltid skett på enahanda sätt.
I vidaste omfattning menas därmed
stundom ingenting varken mer eller mindre än
att allt, som för oss ter sig som
rumfyllande kroppar eller kroppslighet, vore att
betrakta blott som fenomen av en i sig
själv okroppslig verklighet, och således
alldeles detsamma, som mera egentligt och
träffande kallas och aldrig borde få heta
annat än immaterialism. Och när man så
velat fylla denna negation med ett
positivt bestämt innehåll, hava inslagits skilda
vägar, som lett till tvenne, var för sig
både mer och mindre fullgångna,
huvudformer eller sinsemellan olika arter av
(teoretisk eller ontologisk) idealism. Den ena
med anor från antiken och gemenligen
omtalad under namn av objektiv idealism,
den andra åter åtminstone mera
otvetydigt framträdande först inom den nyare
filosofiens historia och summariskt nog i sina
skiftande nyanser betecknad som subjektiv
idealism. Den förra typiskt representerad
av Platons »idélära», sådan nämligen
som denna uppfattats och ännu tydes av
flertalet filosofihistoriska författare: såsom
ett »hypostaserat» system av osinnliga
begrepp eller rättare sagt begreppsinnehåll
under namn av »idéer» — eller något
fylligare uttryckt en läia därom, att det
enda »sant och väsentligt varande» vore
en inom sig sammanhängande värld av
lika tidlöst eviga som okroppsliga tanketing,
under det att hela den i rum och tid
givna sinnevärlden förklaras vara endast
ofullkomliga avbilder eller »skuggbilder»
av nämnda rena idévärld eller — endast
något annorlunda uttryckt — en av vara och
icke-vara blandad skenverklighet. Men
också på sitt sätt i nyare tid av Hegels
»panlogistiska» lara om en med egen inre
dialektisk nödvändighet sig utvecklande
tanke eller tankeprocess som all världens
yttersta grund och innersta väsen. Den
senare, såsom subjektiv betecknade,
huvudformen av idealism däremot utgående från
vårt medvetande om oss själva eller vårt
eget jag såsom det enhetliga subjektet i
och för alla sina egna förnimmelser,
känslor och viljeyttringar och till sist
utmynnande i en alltmera bestämd övertygelse
därom, att det re vera icke kan finnas
någonting annat än en flerhet av liknande
subjekt eller andar med var sitt mer och
mindre rika livsinnehåll, och på samma
gång sinsemellan stående i något slags
samband av lika rent inre eller andlig
art som de själva; och att följaktligen allt,
som för oss omedelbart ter sig annorlunda
(som kroppsligt och livlöst) icke kan vara
mera än ett i och för vår ändliga ande
givet fenomen av denna rena andevärld —
vilket som sådant vore till endast som våra
»idéer» i detta ords småningom vidgade
och degraderade betydelse av
förnimmelseinnehåll överhuvud av hvad beskaffenhet
som helst. I stället för »subjektiv
idealism» kunde ju en sådan lära kallas och
har också kallats än panpsykism och än
åter spiritualism — av spiritus, esprit=
ande och således väl att märka ej att
förväxla med den moderna s. k. spiritism,
vilken med sitt tal om »astralkroppar»
m. m. dylikt tydligen är endast en finare,
så till sägandes sublimerad materialism.
För att förebygga all möjlighet till en sådan
förväxling mellan dessa båda så förvillande
likalydande termer av i rent etymologiskt
avseende gemensamt ursprung ville jag
föreslå, att den först nämnda utbyttes mot
mentalism, av mens såsom den mest
adekvata latinska motsvarigheten till det
svenska ordet ande och det tyska »Geist».
Inom filosofiens allmänna historia har
senast antydda grundåskådning, huru den
nu än må rubriceras, i sin helhet fått
sin klassiska utformning redan i Leibniz’
berömda »monadlära». Och möter oss sedan
väl icke lika allsidigt men ur en viss
synpunkt närmare utförd i Berkeley’s av
Kant uttryckligen såsom subjektivt
idealistisk karakteriserade polemik mot all vare
sig nu hel- eller halvmaterialism. Men likaså
i Kants egen s. k. kritiska eller
transcen-dentala idealism, vars egentliga kärna
utgöres av hans bekanta lära om både tid
och rum såsom vår sinnliga åskådnings
aprioriska former och såsom sådana utan
någon som helst transcendent — eller
transsubjektiv — användbarhet, och vilken
såtillvida väl kunde betecknas mera enkelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
