Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Christopher Jacob Boström in memoriam. Av Reinhold Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHRISTOPHER JACOB BOSTRÖM
609
andra grunder förkastliga antagandet av en
i tiden fallande skapelse alldeles obehövligt.
Motsatsen mellan essentia och existentia är
övervunnen, och därmed bortfaller den
fordran av ett »complementum
possibilita-tis», som med anledning av denna förmenta
motsats framställdes av den Leibniz-Wollffska
filosofien.
När så Boström framhåller och söker
att på sitt sätt, med användande av
talsystemet som bild, genomföra den tanken,
att »det oändliga förnuftet och dess
innehåll» måste utgöra ett inom sig slutet och
fullkomligt »system» — enligt det allmänna
skemat: »allt i allt» —, blir det ju rätt
tydligt, att det ur historisk synpunkt och i
stort sett är det platonska idésystemet
som av honom expressis verbis så till
sägandes flyttats in i den personlige Gudens lika
allomfattande som formellt fullkomliga
självmedvetande och där fått sig anvisad sin
»metafysiska ort» och samtidigt härmed
lika uttryckligen förvandlats till en
organiskt inom sig sammanhängande andevärld
— eller låt mig ju förr dess hellre säga ett
personlighetens rike. Varav i sin ordning
följer bland annat, att B. icke har behov
av att i likhet med Leibniz tala om någon
särskilt »prestabilierad harmoni», eller
överhuvud av någon förklaring, åtminstone i
första hand, »mediante Deo», av de
»ändliga substansernas» inbördes växelverkan
och överensstämmelse med varandra.
Rörande det sätt, varpå Boström ur sin
nyss endast i största allmänhet skisserade
idélära deducerar sin metafysiska
förklaring av den faktiskt givna sinnevärlden,
må för övrigt här endast erinras om
följande huvudpunkter. Såsom sådana äro ju
alla den oändlige Gudens idéer lika absolut
fullkomliga. Men såsom själva förnimmande
väsenden äro de ändliga och måste i följd
härav uppfatta både sig själva och
idévärlden i skilda grader mer och mindre
inadekvat eller oriktigt. Det sålunda
uppfattade är fenomen, och till skillnad från
det blott tillfälliga skenet ett »phænomenon
bene fundatum» såvitt som det är
tillräckdunkla och omtvistade punkter i Boströms filosofi,
nämligen dels frågan om den allmänna möjligheten
av att tidlöst förnimma en timlig verklighet och
dels även B:s ställning till frågan därom, huruvida
och i vilken mening den oändlige Guden kan
tänkas >sub specie æternitatisa som ett icke blott
förnimmande utan i oskiljaktigt sammanhang härmed
även kännande och viljande väsen.
39—Ord och Bild, årg.
C. J. BOSTRÖM. Fotografiporträtt
från 60-talet.
ligt grundat å ena sidan i det väsentligt
varande och å den andra i den
uppfattan-des ursprungliga och oundvikliga
ofullkomlighet. Egentligen har varje ändligt
subjekt sin säregna fenomenvärld, vilket icke
hindrar, att flere sådana, såvida de höra
till samma grupp och hava en gemensam
grundtyp, också hava en gemensam
fenomenvärld. Åtminstone vår närvarande
fenomenvärld har en egendomlig prägel
särskilt därigenom, att den är bunden vid rum
och tid, vilka Boström med Kant uppfattar
som människans aprioriska
åskådningsformer. Men ehuru människan således lever
i en värld, som för hennes sinnen breder
ut sig i rummet och oupphörligt förändrar
sig i tiden, så är dock för henne denna
värld icke den enda, utan hon har ett
outplånligt medvetande av en annan och högre,
av all både tids- och rumsbestämdhet
oberoende värld. Och blott genom detta sitt
rent osinnliga eller förnuftiga livsinnehåll,
vilket närmast gör sig märkbart och
gällande som dunkel aning, känsla eller
instinkt, är hon själv realiter ett förnuftigt
väsen, en personlighet i högre och mera
egentlig mening, ehuru naturligtvis aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>