Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6i 6
OLOF RABENIUS
I Henning Berger kan man, om man
är road av jämförelser, se en antipod till
K.-E. Forsslund. Hyllar denne naturen
som allt det godas givarinna, finner Berger
sitt behag i »kulturens» mest excentriska
sidor och ytliga raffinemang. Medan
Forsslund som en trygg lantjunkare och som en
blommornas och fåglarnas vän strövar
omkring i skog och mark, dväljes Berger,
åtminstone som författare, bland
storstädernas hetsiga liv och bullrande förströelser.
Han nöjer sig icke med en skog och en
stuga han; hans sfär är hela den
civiliserade världen, d. v. s. den värld som
betecknas och begränsas av de stora
oceanrouterna och kontinentala järnvägslinjerna.
Henning Berger fordrar nästan av sina
hjältar att de skola ha »krossat» Atlanten
ett par gånger, att de skola ha inhämtat
erfarenhet om Chikago, att de vidare skola
ha tillbringat en sejour i Paris och f. ö.
bytt land och vistelseort så ofta som möjligt.
Ilande passager, flyktiga, stimulerande
äventyr, snabba, gnistrande sensationer 1
Undersöker man globe-trottern närmare,
upptäcker man emellertid bakom hans flotta
mondäna attityder en melankolisk
drömmare från det avlägsna landet Sverige, som
på sin jakt efter lyckan kastats ut i
världen och av en slump hamnat i någon
metropol, där vi ha all utsikt att finna
honom fukta sitt svårmod med whisky på en
bar, eller kanske överraska vi honom, då
han stiger i bilen med en elegant klädd
kvinna. Följa vi ytterligare spåren av
hans liv, finna vi att han är född i
Stockholm, vid gamla Norrmalmsgatan, att han
där första gången blivit gripen om hjärtat
i den bleka vårskymningen, att han tidigt
blivit förälskad och besviken, att han snart
följt den romantiska vandringslusten,
kryddad av lyx- och njutningsbegär, och rest
till främmande länder och världsdelar,
återvänt till sin fädernestad för att där hamna
i ett lyckligt äktenskap och slutligen dö.
Så ungefär te sig konturerna i
Henning Bergers berättelser, som både till
stämning och fabulering äro varandra
enformigt lika; även Hornfelt går tämligen
kongruent in i schemat. Bergers
berättartalang visar sig emellertid i denna bok i
mångt och mycket från sin bästa sida;
stämningsmelankolien, som vilar över den
vardaglige och obetydlige huvudpersonens
liv, är fint tracerad som en krusig genom-
skinlig rökslinga över hela romanen, och
den flotta rapiditeten i skildringssättet
hinner efterlämna några vilande, klart
konturerade bilder, som stanna i erinringen.
Gossen Hornfelts smygtittande på det
grev-liga gästabudet, hans otillåtna utflykt med
kamraten till Södra bergen, och hans
senare sammanträffande med denna kamrat,
som fullkomligt urspårat, medan han själv
kommit till välstånd, äro scener av god verkan.
Högst når dock Berger i slutkapitlet, som
med teknisk elegans knäpper berättelsens
spänne och ingraverar dess känsloton i
diktens plåt. Hornfelt har som barn fått se
i ett tittskåp, som visat honom underbara
bilder. När han som gammal man har en
aftonsiesta i trädgården till sin villa i
Danmark, skådar han tillbaka på sitt förflutna
liv, och föreställningen om detta tittskåp
— barndomens starkaste intryck —
skjuter sig därvid in i hans drömmar. Han
tycker sig se hela livet genom det
förtrollade glaset, och fången i denna illusion
sjunker han samman och dör. Livet,
uppfattat som en serie av gäckande, i
fantasien förstorade bilder, som en svärm vilsna
drömmar — det är icke blott Hornfelts
föreställning i dödsögonblicket, en
föreställning som liksom gör verklighet av
barnets naiva undran, det är också diktarens
syn på tillvaron.
Christian Günthers nya -noveller ha
en avgjort lyrisk karaktär. Vad han främst
sökt giva, är luften, dagern, stämningen,
som ligger över en särskild miljö, i detta
fall en småstad vid Östersjön. I det fina
inledningsstycket angives den lokala och
psykiska tonen, som utmärker staden. I
ställes för att lockas ut till dåd och
äventyr ligger den sövd av det monotona
plasket mot kajerna och den instängda luften
i de små trädgårdarna. Det är som
famnades den av havet, som hade den
sjunkit till dess botten och låge där som ett
i djupet slumrande Vineta. Och staden
är ju i själva verket människorna, som i
den ha sitt liv och sin varelse, det är de,
som giva den »det osynliga leendet»,
fysionomien som uttrycker hela dess inre
väsen. Författaren skildrar dessa
människor såsom de leva i sin stilla avskilda
krets, bundna av sina vaneföreställningar,
glidande som skuggor genom en tillvaro,
om vilken de endast äro halvt medvetna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
