Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA ROMANER OCH NOVELLER 617
Med icke ringa konst har författaren
återgivit denna psykiska halvdager, denna
liksom av sol- och havsdis beslöjade mentalitet.
En gammaldags öm och trohjärtad
poesi ligger över den första berättelsen,
som handlar om en blid åldring, vilken
lever på ett ungdomsminne — man tycker
sig ha skymtat hans drag i livet på
kyrkogården i någon fredlig småstad.
Berättelsen äger något av det ensliga vemodets
charm, utmärkande för en Turgenjeffs
noveller. — »Elin Bangs roman» är en ganska
intressant människostudie. Denna unga
flicka, en hård och sträv natur, som
stelnat i sin fädernemiljö, lever plötsligt upp,
när hon kommer till utlandet och kastar
sig, följande en okänd drift, i armarna på
en förförare. Men sedan hon kommit
tillbaka till hemmet utövar miljön på nytt sitt
inflytande, och hon är nu nära att förgås
av blygsel och samvetskval över sitt för
henne själv obegripliga handlingssätt.
Författaren visar här med psykologisk takt det
andliga klimatets tvångsmakt och tillika de
dolda själskrafternas spel, som lättast
utveckla sig i en främmande omgivning. En
mera energisk betoning av konflikten skulle
emellertid ha höjt värdet av den som
stämningsskildring givna berättelsen. — I
»Elddopet» få vi en träffande framställning av
gymnasistens blyga, försagda kärlek, hans
förtvivlan, då kan icke vinner uppmuntran,
och hans plötsliga uppvaknande till man.
Författaren har här visat sig mäktig en
minnessuggestion, som låter ungdomstidens
drömspel klinga ur fjärran.
Christan Günthers sista bok är hans
hittills avgjort mognaste, utan tvivel även
ett av de bästa alstren i de sista årens
svenska litterära produktion, som ju
visserligen i det hela håller en lägre nivå än
vanligt. Hans stil, som alltid haft en viss
spänstighet och smidighet och tillika graciös
vekhet, visar nu samma egenskaper i högre
konstnärlig potens.
Hans Larsson, den fine psykologen
och essayisten, har efter att förut ha givit
ut ett häfte dikter, ånyo framträtt som
vitter författare, i det han skrivit en
folklivsskildring från Skåne. Hemmabyarna
är ett egenartat och intressant verk i sin
genre. Författaren visar sin stora
förtrogenhet med det skånska folklynnet, vars
sävliga trygghet och lugna oberördhet må-
las i en rad jämna, vardagliga situationer,
i vilka den filosofiska reflexen,
världsbetraktelsen då och då kastar sina
ljusstrimmor. Det är huvudsakligen tillstånd och
karaktärer han tecknar, men sådana, som
växa ut till fri åskådlighet och nå typisk
innebörd. Av egentliga händelser berättas
icke många; och de få som förekomma
utmynna snart i vilande själsskildring. Här
och var antar väl berättelsen en fastare
form, så i det utmärkta kapitel, som
handlar 0111 hur två hedersmän rädda en vän
undan en listig borgenär. I deras
handlingssätt kan man se ett vackert bevis på
bondens redliga sinnelag och naturliga
rättskänsla. Deras inom moralen ordkarga
men tvärsäkra väsen leder tanken till
Geijers »vad stort sker, det sker tyst».
Det kan icke nekas, att de hedervärda
böndernas flegma ibland tyckes smitta
själva skildringen, som sålunda blir en
smula trög och släpig. Och även
författarens subjektivitet ger sig
understundom något för omständligt och pretiöst
tillkänna. Men Hans Larsson har dock
fått det rätta intuitiva greppet om sina
bönder; man får ett starkt intryck av
själva jordlukten, som omger dem,
samtidigt som man ser deras väsen infångat
i den luftspegel, han håller över dem.
Och något av grundstämningen i all
betydande bondeepik, något av den skumma
ande, som alltifrån Hesiodos’ »Verk och
dagar» ligger över de i jordens fåror
skridande människorna, ingår även i Hans
Larssons allmogeskildring. En bok av
trofast pietet och själfull meditation.
Fredrik Vetterlund har i Raderitigar
och novelletter gripit tillbaka till sina
barndomsminnen, som han söker framkalla i
återupplevelsens stämningsljus, på samma
gång som han betraktar dem på ett
per-spektiviskt hägrande avstånd. Det blir en
verklighet, som på nytt genomtränger
medvetandet och likväl är förandligad genom
fantasiens medium, förtunnad till
genomskinliga känslotoner, speglad i ett stilla blå.
Händelserna, som berättas, äro alldagliga
och obetydliga, men de få dock sin valör
genom de luftiga, liksom i ett glidande
skyspel vävda konturer, varmed de
reproduceras. Vetterlunds blick dväljes i ett
luftrike, som bildar yttersidan till en
andevärld, som materialiseras i ljusets strålar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
