Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Nutida dansk kritik. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ö20
JOHN GUSTAVSON
konstverk syftar att framkalla. Den
intressanta essayn »Livet i vold — Kunsten i
vold», som innehåller en skarpsynt och
genomträngande analys av ett av Hamsuns
skådespel, är byggd över detta tema och
rör sig längs dessa tankebanor.
Harald Nielsen hör således till de
kritiker, ■ som vid det ästetiska bedömandet ej
tveka att även använda sig av etiska
synpunkter. Detta få vi emellertid ingalunda
tyda så, som ginge hans mening ut på att
vi, sedan ett konstverk blivit prövat och
befunnet fullviktigt ur s. k. ästetisk
synpunkt, så skulle komma stickande med de
moraliska kiiterierna för att anställa ett
slags efterprövning. Enligt Harald Nielsens
åsikt röjer sig i hela detta stränga och
abstrakta isärhållande av de moraliska och
ästetiska kriterierna en viss oförmåga att
uppfatta konstverket som en helhet. Företer,
anser han, ett konstverk en verklig moralisk
brist, kommer detta att uppenbara sig som
ett tungt vägande minus i dess förmåga
att framkalla ästetisk njutning.
Ur denna uppfattning av verkligheten
som en totalitet stammar ock Harald
Nielsens antiindividualism och traditionalism.
Liksom Barrès och de franska
traditionalisterna, av vilka Harald Nielsen otvivelaktigt
lärt mycket, tror han sig ha upptäckt, att
individualismen bottnar i en abstrakt
intel-lektualism, utan öga för det levande
sammanhang, i vilket individen är invävd.
Individen bildar, menar han, ingen real
helhet utan är med tusen osynliga band
sammanbunden med släkten, folket,
nationen Den reala helheten blir från denna
ståndpunkt nationen. Individen spelar blott
rollen av en tillfällig genomgång i
nationens liv. Från teoretisk synpunkt måste
det väl alltid betraktas som en
godtycklighet, om man, sedan man slagit in på denna
väg, gör halt vid nationen som den reala
helheten. Vittnar det om intellektualistisk
godtycklighet — vilket jag för min del ej
anser — att betrakta individen som en
relativ helhet, så vittnar det säkerligen om
en ännu större godtycklighet och om en
icke föraktlig rest av intellektualism att
stanna inför nationen som den reala
helheten. Man har gjort halt för tidigt; först
vid mänskligheten, eller måhända snarare
först vid vårt solsystem som den reala
helheten torde det, om man vill löpa linan
ut och draga de fulla konsekvenserna av
den egna åskådningen, vara möjligt att
finna en hållbar anhaltstation.
Harald Nielsens traditionalism och
nationalism har emellertid av allt att döma även
andra rötter. Tvivelsutan möta vi här ett
försök att nå utöver den psykologistiska
relativismens upplösning och spolierande av alla
objektiva normer och proklamerande af
individen som alltings mått. Den moderna
kulten av kollektiviteten, av det sociala har
gjort, att man trott sig i nyttan för
kollektiviteten finna ett tillförlitligt värdekriterium.
Fattar man nationen som den reala
helheten, så blir nationens välgång och växt
högsta lag. Draga vi den fulla
konsekvensen av denna åskådning, eller måhända
rättare strömning, så komma vi fram till
en nationalistisk logik samt dito etik och
ästetik. Det pågående världskriget såväl
som tidigare Dreyfusprocessen ha givit oss
många prof på både den nationalistiska
logiken och den nationalistiska etiken.
Traditionen kommer för denna åskådning till
såsom ledtråd vid bestämmandet av vad
som är nyttigt och fruktbringande för
nationen. Men här visar det sig, att den
traditionalistiska nationalismen kommer i
strid med sina egna relativistiska
förutsättningar. För att traditionen skall kunna
spela denna roll, måste vi nämligen antaga,
att omgivningen såväl som
människonaturen förbliva desamma, och vi ha åter
hamnat i en absolutistisk intellektualism, som
opererar med konstanta faktorer.
Harald Nielsens åskådning är högligen
intressant, bl. a. som ett symptom på den
hos många samtida försiggående
övergången från individualistisk relativism till
nationalistisk historism. Liksom all historism
präglas även Harald Nielsens åskådning av
en viss fortunalism. Framgången och det
lyckligt uppnådda resultatet skjutas i
förgrunden. Liksom den s. k. historiska
skolan röjer nog Harald Nielsen en viss
böjelse för att glömma, att inga resultat äro
ändgiltiga. Det, som ligger under i dag,
kan vara härskande i morgon. Med denna
fortunalism sammanhänger ock Harald
Nielsens böjelse för att i realiteten se den
högsta normen. Det verkliga är, tycks han
nästan mena, i och genom sin blotta
egenskap att vara verkligt förnuftigt.
Verkligheten göres här till ideal, och människans
högsta handlingsnorm blir att anpassa sig
och sina ideal efter verkligheten i stället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
