Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Fatalismen i Tusen och en natt. Detalj ur en större studie. Av Elsie Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FATALISMEN I TUSEN OCH EN NATT
643
blåsa — det är detsamma. Vad som
skall nå honom, når honom, s Om Allah
forehaver något mot en man, som har
gott förstånd, fin hörsel och god syn,
gör han honom både döv och blind och
drar ur honom förståndet så som ryckte
han tit ett hårstrå, intill dess domen gått
i fullbordan. Sedan mannen blivit vis
av olyckan, ger han honom sitt förstånd
tillbaka.»
Fatalismen är sagornas luft.
När människorna själva, kämpande,
skapa sitt öde, uppstår romanen,
modernt psykologisk, med temperamentet,
karaktären som huvudintresse. Då ödet
spelar på människosjälen som på ett
instrument, och individen är passiv och
vag, begåvad tned tvenne
grundegenskaper, nyfikenhet och tålamod, då
uppstår sagan, med huvudintresset knutet
till ödets kombinationsförmåga, till vad
som sker.
Rätten till inkonsekvens är sagornas
rätt — till en del är det rätten till
orättvisa. Österns förtryckta och kuvade folk,
nyckfullt styrda av grymma despoter,
synas ha mistat ända till själva kravet
på rätt. I sagan om Ali Schir bli tre
män dömda att levande flås. Varför?
För att de vid en offentlig bespisning
lagt för sig av riset, och riset ansågs för
fint för dem! Men risrätten stod bland det
andra på bordet, och gästerna trodde sig
bjudna på allt! Den förslavade
människomassan, som själlöst ser på, den säger
helt lugnt: »Dem sker rätt. Den rätten
bekom dem illa.» Ingen upprörs över
en blodig orättvisa — inte nämnvärt.
Inte ens mannen, som själv skall dö, för
att han, utan att veta det, dödat
andekonungens son!
Döden är ödet. Mohammedanen kan
bära sitt öde. Modet, som fatalismen
inger, är bergfast, okuvligt. Islam
skapar goda soldater. Sagornas hjältar,
eldiga, bräckliga, välluktsdoftande, i sin
kärlek på vanmaktens rand — även dessa
frukta intet. Döden döljer sig inte i
faror, i konungars vrede. »Den är en
på pannan skriven dom. Står den
skriven på min panna, skall jag dö, och då
hjälper ingen försiktighet, intet
bemödande», står den där inte, kan intet på
jorden beröva mig livet.
För de fattiga och elända, sagornas
bakgrunds- och bifigurer, gives det också
ett mod — men i moll — ett mod att
bära sitt öde. Den, som burit det hela
livet som kamelen sin tunga last, skulle
han inte prisa den dag, då tyngden
knäcker hans rygg och ändar hans kval!
Sagornas pessimism har sin rot i
passiviteten. Och den säger: Vadtjänar
det till! Men sagornas optimism är
okuvligt livlig och stark — och rotad i
samma grund. Den säger: Men
kanske ändå! Ingen vet mer än Gud . . .
Så löpa de båda trådarna parallella i
dessa sagor, som äro så rika som livet
självt.
Passiviteten är fatalismens inre
förutsättning och rot. Den rike Saadi gav
fyrahundra guldmynt åt Hassan
Repsla-garen. Saad hade ingenting att ge. Han
gav honom bara en liten bit bly — och
blybiten bringade lyckan. Djafar skall
dö, har hans hetsige herre befallt, om
han inte på trenne dagar funnit den,
som har stulit ett bortkommet äpple i
hela den stora staden Bagdad. Han
stänger sig inne och grubblar på döden.
Tredje morgonen tar han farväl av hustrur
och barn och trycker sin yngsta dotter
i famnen — då känner han äpplet i
hennes ficka, och allting förklaras. Vem
vill inte vara »en fågel, som finner, vad
honom av nöden är, utan att röra sig
från stället» /
Passiviteten förklarar också det
liknöjda lugnet inför en orättvisa. »Fordra
ingen rättvisa av ödet, du skulle då göra
det orätt. Anklaga det icke, om det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
