Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Fatalismen i Tusen och en natt. Detalj ur en större studie. Av Elsie Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
646
ELSIE NORDENSVAN
hängdes kroppar. Goda råd voro dyra.
Vakten fattade raskt sitt beslut, tog
fast en bonde, som gick därförbi, och
hängde upp. Nu saknades ingen.
Senare kom han att undersöka bondens
packning — och finner i sadelpåsen ett
sönderstyckat människolik. »Prisad vare
Allah! Bonden hade säkert genom ett
mord gjort sig förtjänt av döden. Allah
låter alla sina skapade varelser rättvisa
vederfaras.» —
Rättvisan framhålls, och rättvisan
kränks — som i livet. I de mest
lärorika sagor, vilkas tendens just vill
framhålla rättvisans ädla sak, begås de mest
tvivelaktiga dåd en passant, och ingen
tycks observera det. Odet är en sultan
med äretiteln »al Raschid.» Hans domar
prisas omdömeslöst, och rättvisa äro de
också ofta, någon gång orättrådiga,
så som det synes oss ännu i dag.
När han strör ut sina oförtjänta skänker,
klagar ingen — ingen som får dem —
trots att de äro en verkan utan orsak.
Om han nu förbehåller sig rätten att
kräva mera än billigt är — i motsatt
riktning en verkan, som inte har orsak!
Endast med möda står man emot sin
lust att disputera med sagan — fast
man ju vet, att det leder till intet —
bl. a. om sagornas ytterligt drivna
förut-bestämningstro. Man vill säga sin
mening: När människan ådöms att leva
sitt liv här nere på jorden till en exakt,
en slavisk kopia av livet, som ödet
diktat åt henne, vad är då rättvisa? En är
bestämd att röva och mörda. Han gör
det, blir hängd — det stod skrivet i
stjärnorna, att den mannen skulle bli
hängd. Men han är ju en stackars
kopist! Skall skådespelaren straffas för
rollen han tvingats att spela och
mannen för brottet, som upprann i ödets
hjärna i tidernas början och nitades fast
vid hans liv? Men ett mord bestraffas
av människorna med döden. Det är rät-
ten från deras synpunkt. Aldrig tänka
de heller längre än till närmaste
»utmärkt sköna» citat!
Det är naturligt, att denna sorts
fatalism blivit lata folks religion. Den är
så lättköpt och kräver så litet tanke.
Människosläktet, som rör sig i
Schehere-zades sagor, saknar fullkomligt styrka
att föra en tankekedja till slut. Och dock
är det många av jordens mest filosofiska
folk som diktat Tusen och en natt. Där
är egyptisk, persisk, indisk tanke. Men
under sin vandring ha tankarna blandats,
misstytts och tanketomt repeterats,
ut-spätts med poetiserad schablon — men
sagan är lika »förtrollande angenäm»
för det.
En enbart rådande passivitet hos
sagans människosläkte skulle ju göra
sagan om intet. Men sagan är full av
komplikation, och hjälten är mycket
annat än passiv. Köpmannen, prinsarna,
(alla så lika varandra som bär, sagan
har mycket få individer), äventyrslystna,
inpulsiva, älska livet i livets
växling, de älska att resa, »resa är
mannens liv», att färdas »från hav till hav,
från ö till ö», de älska att hastigt bli
rika, att aldrig ta varning av utståndna
mödor, att resa och mista allt utom
livet — »glada att leva likväl» som
Sindbads tidige frände Odysseus. Men
mitt i allt detta sticker passiviteten
fram, den gamla enformiga tonen: Vad
tjänar det till, att jag rör mig ur
fläcken? Vad tjänar det till, att jag fattar
beslut? Vad, som skall komma,
kommer till mig, kominer hit, vad tjänar
det till, att jag går dit? Vid ingången
till en främmande stad giver sig hjälten
den första bästa främling i våld:
»Förfoga över din slav.» Kanske då
främlingen vänligt tar honom in i sitt hus
och ger honom skänker, men kanhända
är han »en mager, en guldmakare, en
avskyvärd kättare», som med ett leende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
