Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - En ovanlig ung man. Av Rupert Brooke. Översättning för Ord och Bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
652
RUPERT BROOKE
enda uppassare, oräkneliga bord och
stolar staplade upp på varandra för
natten samt en rad av schackbräden,
framför vilka en liten skallig man med skägg
och klädd i frack satt och väntade. Den
lille mannen tycktes vara oändligt
sorgsen. De spelade schack med honom
— fyra mot en — och förlorade. De
bugade och gingo ut i natten. Leo
Di-ringer deklamerade en sonett och
somnade plötsligt in vid foten av en
lyktstolpe. Under de tunga ögonlocken
lystes judens ögon upp av en sista glimt
av försiktighet, och han vände resolut
hemåt, ända in i det sista inte
fullkomligt drucken. Min vän hade vandrat till
sin bostad i fullständig frid. Han kunde
inte komma i håg hur det gått med den
fjärde.
Tusen små gestalter tumlade igenom
hans sinne. Men de förde inte längre
med sig den där känslan av behaglig
välvilja, som Tyskland alltid
representerat för honom. Någonting inom honom
envisades att mana: »Du måste hata
dem, finna ont i dem.» Det var den
där halvmedvetna ångesten inför att bryta
en andlig vana genom att måla ut en
massa associationer, som han känt när
han upphörde att tro på en religion,
eller mera direkt, efter att ha grälat
med en vän. Han visste att det var
orimligt. Han tyckte sig plötsligt
sammanträffa med juden eller Diringer eller
gamle Wolf eller lille Streckmann,
pianisten, i en raid på östra kusten eller
på kontinenten och slåss med dem i en
dimmigt föreställd teaterdrabbning.
Löjligt. Han drömde oklart om en rad
hjältebragder, storartade vågstycken,
massornas applåder.
Ur detta slags egenkärlek väcktes
han till en annan genom tanken att denna
dag betydde krig och alltings
förändring. Han förstod med stigande harm,
att musiken skulle bli försummad; och
han skulle t. ex. inte kunna
kampera ute. Han måste kanske
frivilligt träna för militärtjänst. Några av
hans vänner skulle dödas, ryska
baletten skulle inte komma tillbaka. Hans
eget förhållande till A—, en flicka som
han ryckvis dyrkade, skulle förändras.
Orimligt men oundvikligt, ty — han
formulerade det knappast i ord för sig
själv — han och hon och alla andra
skulle komma att bli olika. Hans sinne
arbetade häftigt för att undkomma denna
tanke, men kom alltid tillbaka till den,
liksom en fjättrad fågel. Sedan blev
han lugnare och vandrade ut i
fantasiens rymder.
Etl moln över solen väckte honom
till medvetande om hans egna tankar,
och han upptäckte med förvåning, att
de ständigt kommo tillbaka till två
perioder i hans liv, dagarna efter hans
mors död och tiden efter det första
djupa missförståndet med den han
älskade. Efter en stund begrep han detta.
Nu som då hade hans sinne fullständigt
uppdelats i två delar: den övre ilade
utan mål omkring från en tanke till en
annan, som till hälften hade med saken
att göra, under det att den undre
omedvetet arbetade med någon djupgående
och obestämbar förändring. Denna
känsla av främmande hjälplöshet
förband honom med de gångna kriserna.
Hans medvetande var som vågornas
lätta framilande vid högt tidvatten, när
vattnet därunder vilar, samlas och vänder
om hem. Någonting växte i hans hjärta,
och han kunde inte säga vad. Men när
han tänkte »England och Tyskland»,
tycktes ordet England blänka till som
skummet på en vågkam. Med en
plötslig beklämning kring hjärtat fattade han,
att det kunde bli en raid på Englands
kust. Han föreställde sig icke
möjligheten av att den skulle lyckas, utan
endast fiender och krig på engelsk mark.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
