Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Rupert Brooke. Av Estrid Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RUPERT BROOKE
655
korta men intensiva och rika liv äro snart
uppskisserade. Han föddes den 3 aug.
1887 i Rugby, där han också gick i skola.
1906 skrevs han in vid King’s College,
Cambridge, där han studerade klassiska
språk, och 1911 utkom, som redan nämnts,
hans första diktbok. Två år senare, 1913,
gjordes han till Fellow (docent) vid King’s
College. Han erhöll emellertid strax
därefter tjänstledighet och företog då en resa
till Amerika och Söderhavsöarna. Han
hade dock förut besökt Tyskland,
Frankrike och Italien, för att, som hans
amerikanske vän uttrycker det, få arbeta ostörd
av beundran och den förgudande atmosfären
i den gamla universitetsstaden. I maj 1914
återvände Rupert Brooke. Så kom kriget.
»Well, if Armageddon’s on», sade han,
»I suppose one should be there», och då
mönstrade han som så många andra av
sina unga präktiga kamrater. I oktober
kommenderades han att deltaga i expeditionen
till Antwerpen, där han under några
dagars vistelse i skyttegravarna fick den första
känningen av kriget, och på Brooke som
på många andra verkade detta hastigt
mognande. Hans kärlek till England blev
manligt fördjupad och mer intensiv än
någonsin förr.
Efter återkomsten till England tränade
Rupert Brooke några månader vid
Biandford Camp och avreste så den 28 februari
1915 med den brittiska Medelhavsflottan
till Dardanellerna. Innan han nådde fram
till stridsplatsen fick han solstygn, från
vilket han dock tycktes tillfriskna. Strax
därefter tillstötte emellertid blodförgiftning,
och han dog ombord på ett franskt
lasarettsfartyg utanför ön Scyros, Grekland.
I en vacker olivlund, bland öns skära och
vita marmorhällar, nära det blå vattnet,
på en plats som Rupert Brooke blott några
dagar före sin död själv beundrat, står det
enkla träkors, omgivet av timjan och vallmo,
som utmärker den unge engelsmannens
gravplats.
När man nu läser de fem sonetter som
under titeln 1914 utgivits efter Rupert
Brookes död, blir deras innehåll profetiskt,
på samma gång som de vittna om hans
allt annat fördunklande kärlek till England
och hans fulla, medvetna beredskap att dö
för sitt land, t. ex. i sonetten The Soldier.
Hur djupt han å andra sidan kände, att
det var ungdomens kärlek till liv och dåd,
mannens gärning och ålderns visa glädje
över livets mognade frukter som var
insatsen och offret framgår av sonetten The
Dead.
För alla som kände honom var
människan Rupert Brooke minst lika betydande
som hans verk. Han hör till dem som
man aldrig glömmer, om man en gång
haft lyckan möta dem i livet. — »En
guld-lockig ung Apollo», som skaffade sig
vänner, beundrare, tillbedjare var han gick
fram. »Han var en av vår tids vackraste
engelsmän», skriver en av hans vänner,
»att se på var han ungdomen
personifierad». Vid universitetet beundrades, ja
avgudades han för sin begåvning, sin
vänlighet och sin bedårande enkelhet. Hans
vän prof. Gilbert Murray, som i våras var
gäst i Sverige, skrev vid hans död:
»Med all rätt att vara anspråksfull och
medveten var han absolut naturlig, enkel
och blygsam. Varken hans begåvning, hans
vackra utseende eller hans talrika vänner
tycktes kunna skämma bort honom. Bland
alla dem som varit diktare och dött unga
är det svårt att finna någon som både i
livet och döden har så förenat den
härliga glansen av ungdom och poesi.»
Utanför Cambridge hade Rupert Brooke
funnit ett litet paradis för sig själv, där
han kunde njuta en ostörd frid. Just där
floden Carn kröker sig upp mot Byron’s
Pool ligger en idyllisk gammal prästgård,
helt övervuxen med vildvin och nästan
fallfärdig. En stor öppen gräsplan
sträcker sig framför huset, och gamla kastanjer
och lindar överskugga floden med sina
lummiga grenar. Härifrån minns jag
honom bäst. Jag hade nämligen glädjen att
där samarbeta med honom under några
veckor sommaren 1911 med en
svensk-engelsk översättning, som jag fått i
uppdrag att tillsammans med honom utföra.
Själv har Rupert Brooke i The Old
Vica-rage besjungit denna sin älsklingsplats. Här
levde han omgiven av sina böcker och
manuskript, här kunde han känna sig
absolut fri och obunden — kunde gå
omkring barhuvad och barfota och med
uppfläkt skjorta, ty en naturmänniska var han
— frigjord från all konventionalism.
Plötsligt dök han upp, lika plötsligt försvann
han, men var man än träffade på honom:
på hans älskade Grantchester, i ett litet
vindsrum i London eller i »The Fabian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
