Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Leibniz. Till tvåhundraårs-minnet av hans död. Av Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
ALGOT RUHE
jade han tänka, självständigt. Han lärde
den ödmjukhet, som leder till fördjupning
och originalitet. Samma blygsel över sina
brister, som drev honom att tygla sin
oroliga, glupska natur och samla all
arbetskraft kring matematiken, drevhonomunder
de följande åren att skola sig i metafysik.
Det har skrivits mycket om
förhållandet mellan Spinozas tänkande och
Leibniz’, somliga ha fört dem bra nära
ihop, andra (som Stein) ha påvisat hur
snart den första, kanske mera
personliga beundran från Leibniz’ sida byttes
i stum avoghet. Dock har på visst sätt
Spinoza sin obestridliga del i Leibniz’
verk: denne insåg, att han icke kunde
undandra sig judens stränga, ödesdigra
tänkande, om han icke bleve i stånd
att som ett monumentalt motstycke
uppställa ett lika väl grundat och med
samma suveräna följdriktighet genomfört
system.1 Sålunda, kan man säga, blev
Leibniz till en stor filosof i »manlig
protest» mot det intryck han undfick
genom Spinoza. Han ville »hämnas» den
fara, i vilken Spinoza synes ha bragt
hans kyrkliga övertygelse, ja hans goda
namn som renlärig. Mot de ständigt
upprepade försöken, som gjordes att få
honom över till romerska läran, värjde
han sig undfallande och vigt och
avvisade försiktigt alla frestande anbud man
gav, blott han ville . . . Han fruktade att
trycket på hans tänkande skulle växa,
om han övergav sin protestantiska tro.
Den gällde det alltså hålla obefläckad
— med denna beräkning byggde han
upp sin metafysik, på passande avstånd
från Spinoza. Märklig är han, kan gott
kallas stor, men med världen och dess
många hänsyn (minuscula huius sæculi)
var han ganska bemängd.
* *
1 Ludwig Stein: Leibniz und Spinoza, ein
Beitrag zur Entwicklungsgeschichte der
Leib-nizischen Philosophie, Berlin 1890, sid. 116 not.
I Altranstädt låg Karl XII, och i hans
omgivning kunde räknas ända till tio
furstliga personer, och sändebud från
skilda håll sökte värva bistånd af hans
segersälla svärd. Här var knutpunkten
för Europas oroliga politik. Var skulle
Leibniz vara om icke här! Kungen var
ute på en flerdagig truppmönstring, när
bibliotekarien och geheimerådet Leibniz
från det icke värst avlägsna Hannover
en dag i juni 1707 anlände till staden.
Det blev att vänta och bruka tiden till
samkväm med de många diplomaterna.
I brev till engelska sändebudet i Berlin,
lörd Raby, berättar han hur mötet med
konungen avlopp: Jag fick se på medan
han åt middag. Det varade en
halvtimma; men hans majestät yttrade under
hela måltiden icke ett ord och lyfte
blicken bara en enda gång, då en ung prins
av Würtemberg, som satt vid hans
vänstra sida, började leka med en hund.
Vid denna blick upphörde leken strax.
Man vågar säga, konungens utseende är
ganska tilltalande, men hans hållning
och dräkt är som en »ryttares» av gamla
stilen. .. Då jag väntat så länge måste
jag resa, ehuru man ställde mig i utsikt,
att jag liksom andra kunde uppnå
formlig audiens . . . Men vad skulle jag haft
att säga honom? Lovord hör han inte
gärna, och om allmänna angelägenheter
vill han inte tala. Men om krigsting
talar han förträffligt, såsom det
försäkrades mig av herr von Schulenburg,
med vilken han underhållit sig i två
timmar. Även herr greve von
Flem-mung (Flemming, en kursachsisk
general) hade kort före min ankomst till
Leipzig haft audiens och stannat till middag
hos hans majestät, vilken fortsatte
underhållningen till och med efter bordet
och lade i dagen sitt goda lynne genom
ett infall som väckte skratt. Ers
excellens har säkert läst en tryckt berättelse
om hur konungen trådde dansen vid en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
