Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Leibniz. Till tvåhundraårs-minnet av hans död. Av Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEIBNIZ
667
som mot honom skrev satiren Candide
— utvecklar sin lära om
världsharmonien, om vår värld som den bästa av
alla världar, som kunna tänkas möjliga
— vilket ämne för flin! — den
avlockades honom av drottningen i Berlin som
ett slags konversationsreplik. Den blev
modeläsning i långa tider och såldes
enormt. . . Prins Eugen av Savoyen —
den bålde riddaren — bad Leibniz om
en smula besked angående hans
spekulation: svaret blev Monadologien. Hans
hjärtesuck är sann: Det är sagolikt, hur
splittrat mitt arbete är!
Men mitt i detta virrvarr av
strävanden och arbeten, av felgrepp och
missräkningar, av tvång och slöseri,
skönjas personlighetens särdrag. Han tillhör
ej de figurer, man frestas ta till
föredöme och mönster. Det hos honom,
som vore efterföljelse värt, är
oupphin-neligt — och de drag, i vilka den nu
levande finner likhet med sig själv, dem
kunde han gärna ha undvarat. Men just
denna frändskap med oss i skröplighet
gör honom sympatisk, ja tjusande, mer
än mången typ, som danats efter högre,
idealare mått. Många drag hos Leibniz
väcka påminnelser om Leonardo da
Vinci och den förtrollning han utövat
på nutidens människor. Intet faller sig
lättare än en fantasi om Leibniz
försatt till vår tid, så utomordentligt
»modern» till sitt kynne som han är, trots sin
universalitet, oberördhet av all
specia-lism. Hur skulle han inte ha trifts i
våra dagar — om än inte just dessa år,
men nyss förut, då det troddes på och
talades om och kämpades för
mänsklighetens utveckling — med framtiden som
högsta instans! — då dagens lösen var
stora mellanfolkliga organisationer,
universalreligion, idospråk, folkupplysning
och pacifism. Allt frågor som roade
honom starkt . . . Hur skulle han inte ha
mått vid åsynen av våra upptäckter och
tekniska framsteg, känt
världsekonomiens pulsslag, haft geopolitiska visioner.
Vilket världsblad han skulle ha redigerat...
Och tränger man in bakom de
filosofiska termernas snår, till hans tanke i
dess nakenhet och väsen — vartill här
icke är platsen1 — även då känner man
igen sig gäng på gång. Hans
naturvetenskapliga utgångspunkt, hans
vördnad för fenomenens lagbundna
mekanism, hans betoning av rörelsens
relativitet, hans hävdande på en gång av den
utpräglade individualismen och principen
om alltets enhet (tout comme ici!), hans
lära om kontinuiteten, om
ändamålsorsakerna, om utvecklingen — icke en av
dessa tankar, som ej verkar i långa
kraftlinjer ända in i vår tids egnaste
filosofi, kritiserade eller omdanade till
fortsatt giltighet, ömsom. Att celläran
beredvilligt mottogs beror delvis på att i
den Leibniz’ av många ännu ej glömda
åskådning blev kött.2 Icke minst
förnimmas spåren av Leibniz’ aningar och
tankar inom de regioner där nutidens
experimentella forskning möter den
kunskapsteoretiska kritiken — i det
förborgade djup, där matematik, dynamik
och metafysik ha sina rötter, vid foten
av kunskapens träd, som gömmer de
sanna arcana mundi.
Om mycket, som vi kalla vårt, skulle
Leibniz ha lov att säga: detta är ande
av min ande och tanke av min tanke.
Och inför allt det andra, där han, som
1 Från 1860—70 finns en del akademiska
avhandlingar på svenska, behandlande Leibniz,
alla skrivna av välbekanta namn: R. Geijer,
P. Leander, Oscar Swahn, Gust. Klingberg
och finnen Wilh. Bolin. Senare synes ämnet
ej ha upptagits. Axel Nyblæus och Victor
Rydberg ha även i sina skrifter behandlat
Leibniz.
2 Emil Du Bois-Reymond: Reden, Lpz.
1886 (ny uppl. 1912). Leibnizische Gedanken
in der neueren Naturwissenschaft. In d.
Leib-niz-Sitzung d. Akad. d. Wissenschaften am
7. 7. 1870.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
