Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - På Talis Qualis’ hundraårsdag. Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RUBEN G:S O N BERG
de äro i regel skrivna med mindre
intresse, svagare än hans övriga stycken
från samma tid och tyckas ibland rent
av bära prägeln av att tillhöra äldre
årgångar. Här och där finnas ansatser
till personlig känslobikt; en besvarad
kärlek ger värme åt tonfallet och gör
diktionen smeksam — Talis Qualis
kommer här så nära visan, som han väl
över huvud kom. Men han var varken
självständig eller betydande på detta
område, och frigjord, strömmande sång
skapade han aldrig i den riktningen —
man erinras än om den ene, än om den
andre: Heine, Tegnér o. s. v.
Döds-och gravmotiven saknas likväl icke ens
nu, ehuru väl knappast någon del av
hans levnad, trots bekymren för
uppehället och den vanskliga framtiden,
dittills haft så föga av tungsinne i de
skaldiska uttrycken. Svårmodet heter en av
hans tidigare dikter — den behandlar i
förbigående sagt samma ämne som
Viktor Rydbergs »Svårmodets son», vilket
väl beror på gemensam tysk källa —
och trots Strandbergs hurtiga, manliga
kraftnatur var det oskiljaktigt från hans
ungdomsår.
Den politiska dikten däremot är idel
fart, brusar av förhoppningar och
skummar av stridslust. På eftersommaren
1842 tryckte han i »Den nya skånska
correspondenten», med vilken han alltså
kommit på god fot, en flammande
stridsdikt, med titel från en av 1790-talets
franska revolutionssånger:
çA IRA! çA IRA!
Så i norr som i söder, i dalar, på berg
går ett ängsligt, ett klagande rop;
på var kind såg jag brinna förbittringens färg,
medan händerna knötos i hop.
Den djupaste nöd har jag sett, var jag gått,
jag gråter dock icke — jag sjunger blott:
ça ira! ça ira!
Den mot de fattiga orättfärdiga
rättskipningen, den för de arma likgiltiga
kyrkan, den över de fredliga borgarena
stormande militären får var sin strof,
och i slutstrofen kommer hotet om hämnd
och straff:
Väl det händer, att blodet gör raskare språng,
att det bränner i ådrorna då,
men till vila besvärjer jag det med min sång
och är glad, ty jag tänker som så:
en maning det är till mitt fädernesland
att lära sig sjunga med vapen i hand:
ça ira! ça ira!
Strandbergs radikalism vid denna tid
fick näring av och förenades med
arbetet för den skandinavistiska rörelsen,
som genom universitetens ungdom och
studentmötena gav upphov till epokens
mest uppmärksammade politiska
agitation. Det var direktare, mera
närliggande syftemål än Strandberg tidigare
haft att dikta om, som nu eggade honom
till sång, och hans förmåga att ge
stundens känslor och idéer fast präglad form,
tändande och fullödig, fullbordade
hastigt hans skaldiska mognad.
Medvetandet, att han själv skulle få föra fram
sina dikter med makten av sin klara,
djupa röst och sin lidelsefulla
deklamation bidrog väsentligt till denna
mognad: var strof, var rad, vart viktigt ord
gjordes till bärare av stämningen som
aldrig förut. Samtidas vittnesbörd kunna
också förtälja om hur mäktigt han
verkade; »en levande värma och en
energisk kraftfullhet» sades alltid ha utmärkt
hans talade ord. Det har icke funnits
många tal på vers i det gångna
århundradets Sverige, som gripit så som
Strandbergs Vaticinium, framsagt av honom
själv vid det skandinaviska studentmötet
i Lund 1845; det var ett av dessa
oförgätliga ögonblick, då tusendens dröm
och vilja fingo en inspirerad tolk, hos
vilken personlighet, geni och yttre
uppträdande bildade en storslagen och
harmonisk enhet. Mer än en gång var det
Strandberg som på detta sätt gav det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
