Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - På Talis Qualis’ hundraårsdag. Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ TALIS QUALIS’ HUNDRA ÅRSDAG
över från fantasiens rike och
oupplösligt binder dem vid det egna folkets
och landets betydelsefullaste minnen.
Något mera omfattande, men icke
heller den särdeles nummerstark, är en
grupp dikter, som behandlar inhemska
folkliga gestalter. Jämförda med Fredriks
på Ransätt, som kanske gett uppslag,
— Carléns kunna icke nämnas annat
än som föregångare i tiden — äro de
en smula stelt skulpterade — utom Den
övergivna, som är okonstlat frisk, men
kanske sedda med större mått än hans.
De ha alla något högtidligt över sig. De
äro icke så omedelbara i stilen som
Strandbergs monumentalare saker; han
var nu en gång skapt för det stora och
festliga. Men de äro vittnesbörd om
den märkliga utveckling han genomgått
från ynglingaårens obestämda romantik
till en konkret realism, från hänförelsen
för det väldiga och dånande till kärleken
för det obem&rkta äkta:
Jag har fått respekt, jag, för det lilla,
se’n jag sett vad världen kallar stort.
Även i vår diktnings historia ha dessa
folkbilder sin givna plats som ett
mellanled mellan den senare realismen och
tidigare, svaga och osäkra försök att
vinna bonde- och allmogelivet för vår
vers; hos Strandberg är givetvis flärdlös
sanning och vederhäftig kunskap
grundvalen för behandlingen. För sig står en
ypperlig ballad, Lappen på hemväg.
Jag har så ofta haft anledning att
framhålla det mäktiga och monumentala
i Strandbergs skapelser, att det blir mig
en särskild plikt att icke lämna onämnt
vad han förmådde i annan stil. Ett par
utrikesresor, som han sattes i tillfälle
att företaga vid äldre år, bragte
omväxling och förnyelse i hans dikt som hans
liv — det är vemodigt att tänka på,
hur mycket mera och hur mycket rikare
hans dikt kunde ha gett, om håvorna
tillfallit honom rikligare. Från besöket
i Frankrike 1857 härrör bland annat en
hyllningsdikt till landets huvudstad, Sista
dagen i Paris. Hör ett par av stroferna:
Jag gick mig trött som i en trappa
men spetsen har jag funnit här,
och jag har känt, hur hjärtan klappa
emot le coeur de F univers ;
Där Voltaire sina koger tömde
mot kåpornas supremati
och Beaumarchais så snillrikt gömde
ett jordskalv i en komedi.
Denna uddiga och pikanta stil,
ljudfallet i versen — det är Snoilsky man
ofelbart kommer att tänka på, och han
var även på denna punkt Strandbergs
lärjunge.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
