Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL G. LAURIN
Regien av herr Gunnar Klintberg var
utformad med en smak och en omsorg,
som gav åtminstone mig ett värdefullt
tillskott till de bibliska tavlor man har i sitt
minnes planschverk.
Är det en fördom från det franska
klassiska dramat, att man känner sig litet
tveksam mot Lasarus? Han spelades
ovanligt levande av herr Hugo Björne, som i
andra roller förefaller litet död. Men man
kommer att tänka på, hur ofantligt krävande
det bör vara och hvilka prestationer på
allvarlig vandel det ställes på ens återstående
liv, då man är »uppväckt från de döda».
Det fanns en tid, då man tyckte, att
pjäser borde vara långa och romaner tjocka,
båda helst historiska, men det var för
mycket länge sedan. Nu för tiden anser
jag det nästan som fusk och ogillt, att som
fallet är i somliga skådespel ha prolog och
andra, tredje och femte akten indelade i
tablåer och därigenom nio akter. Och vad
romanerna beträffar är man tacksam, om
författaren någon enstaka gång besinnar De
la Rochefoucaulds råd: »Då du skrivit
färdigt, tag en penna och stryk ut alla onödiga
ord». I varje fall önskar man hjältinnan
något mindre högtidlig än en stolts jungfru.
Den sträva plikten och ej det
lättfotade nöjet tvang mig att med dröjande
steg gå till Svenska teatern för att se på
Brita von Horns Kring drottningen.
Och som belöning erhölls ej bara den
samvetsfrid jag väntade — jag tillbragte
dessutom en behaglig afton, om jag också
tänkte, att De la Rochefoucauld, om han
skrivit stycket, hade med sin skarpa penna
strukit hela fjärde akten samt även prologen.
Semiramis, Fedra, Teodora, Messalina,
Maria Stuart, Elisabet och Katarina II,
drottningar och kejsarinnor, som alla haft
det gemensamma, att de hade mera
pittoreska än rena seder, ha varit
specialföremål för dramatisk behandling. Hur
långt Elisabet gick i älskvärdhet mot
sina beundrare, är svårt att säga. Det
ovänligaste hon gjorde med Essex var
däremot att hugga huvudet av honom.
Allvarliga engelska historiker fastslå, att hon
i hovets närvaro smekte sin »Sweet Robin»,
som hon kallade lörd Leicester, men det
är i allmänhet svårt att få några juridiskt
bindande bevis på, hur långt kvinnliga
majestäter gått i sin erotik, om de ej, som
Messalina, i sin kejserliga makes frånvaro,
offentligen firat bröllop med sin älskare.
Åtskilligt som nu publiken skakar på
huvudet åt som otroligt i Kring drottningen är
emellertid historiskt fulltygat; så t. ex.
Elisabets oanständiga språk och hennes
slampiga sätt att umgås med unga herrar.
Stycket vittnar om historisk beläsenhet,
och författarinnan glömmer ej, att det
torde vara minst lika viktigt att framhålla,
att Elisabet, frånsett att hon svor nästan lika
kraftigt som hennes tilltänkte svärfader
Gustaf Vasa, dessutom var en av världens
största och klokaste regenter, om också
författarinnan, sin rätt likmätigt, arrangerar
data och ändrar litet på fakta och
karaktärer. Förtjänsterna hos stycket äro
påtagliga. Det har liv och spänning. Många
scener äro dramatiskt effektfulla.
Huvudpersonen, pregnant tecknad, ger
skådespelet en enhet, som ofta brukar saknas.
Men den främsta fördelen med skådespelet
Kring drottningen är, att det verkligen
händer något, och att det hela ej löses
upp i lyrik och snack. Sista akten har
visserligen fullt upp av det senare. När
Storsigillbevararen sir Nicholas Bacon säger
till Elisabet: »Minns, du har ett litet
kvinnohjärta», så förstår man, varför det
i historien sagts om sir Nicholas, att han
var före sin tid, om också ej lika mycket
före som sin son, Bacon av Verulam.
Till den obestridliga framgång, som
detta stycke vann, bidrog i hög grad fru
Pauline Brunius. Hon hade den stora
auktoritet, som behövdes för att spela den
sensuella »jungfrudrottningen» och den
kärvt realistiska »fedrottningen». Skönhet
hade fru Brunius för mycket av och måste
därför resolut i historiskt syfte sminka bort
en hel del. Hon var ståtlig i hela den
serie affekter hon hade att visa upp:
förälskad, ursinnig, melankolisk, behjärtad.
Aftonens höjdpunkt var kanske den
orgiastiska månskensscenen i trädgården, där
hon hade fullt upp av sin moder Anna
Boleyns lättsinne och sin höge faders,
Henrik Vill s, grovkornighet. Trots att
hon var lindrigt berusad, tog hon sig här,
omgiven av sitt hov, imponerande ut med
det röda håret över sitt vitsminkade anlete
och sina dekorativa jättespetskragar,
visserligen icke någon »sköka», som Filip II hade
den ohövligheten att kalla henne, men med
så pass stora motsatser, att man ej vet om
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
