- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugusjunde årgången. 1918 /
104

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Jules Laforgue. Av Carl-August Bolander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

CARL-AUGUST BOLANDER

berättar han i ett brev: »Jag skulle vilja
vara clown.» Hade han pengar, skulle
han samla keramik och japonica, resa
jorden rundt och rycka på axlarna.

Men nu har han inga pengar, därför
sitter han i sin kammare och skriver.
Lekfulla arabesker, raffinerade bizarrerier —
det är den vite Pierrot som berättar
»Mo-ralités légendaires», de sex prosasagorna.
De gamla legenderna om Pan och Syrinx,
Perseus och Andromeda, Salome,
Lohengrin, Hamlet, men överflyttade på Lörd
Pierrots lunariska tungomål: Andromeda
manikurerar sig och håller Hartmannska
monologer — Johannes Döparen är en
rousseauansk publicist, den sköna Salome
håller en filosofisk harang om det
Omedvetna i stället för att dansa för tetrarken,
Lohengrin förvandlar en örngottskudde till
en svan och flyger sin väg, Hamlet har
läst Hartmann och svärmar för den unga
aktrisen Käte, Laertes sysslar med
arbetarebostadsfrågan. Men genom de
hyperlitte-rära, burleska travestierna klappar det
oroliga ynglingahjärtat — överallt i sagorna
stå den unge mannen och den unga
kvinnan emot varandra, överallt viskar frågan:
vad är kärleken, en löjlig mani bara att
inte vilja dö absolut, eller kanske något
annat, något mera?

Hamlet, prinsen av Helsingör — den
vite Pierrot har funnit ett namn nu. Jules
Laforgue har förälskat sig i
Hamletgestalten, åter och åter vänder han tillbaka till
honom, liksom Honoré Daumier försåg sig
på Don Quijote, som ständigt återkommer
i hans teckningar. Men Jules Laforgues
Hamlet har inte Shakespearefurstens rena
kungliga blod, hans mor är en zigenerska,
han är en bror till narren Yorrick. Orden,
som han leker med, ha gjort honom till
slav, han har bara den romantiska
tröttheten, ingen kraft till något dåd. Hamlet,
prins av månen, är han. Månens gula
löje har han, detta outgrundliga löje —
man vet inte om det är glädje eller sorg,

kanske bådadera, kanske intetdera.

* *

*



»Pierrot fumiste» — »La noce de
Pierrot» — det är ett par små dramatiska
upptåg, där hans burleska lynne firar
orgier. Den vite Pierrot är galnare än nå-

gonsin, klädd i brudgumsfrack slår han
volter på Place de la Madelaine, skriker
»cocorico» och plockar loppor på sin
Co-lombinettes hals. Bizarreriet har redan
nått den punkt, då det spränger sig självt.

Ordgycklet, litteraturleken har börjat
trötta honom, också i hans sista vers
skymtar tröttheten:

Allons, dernier des poëtes,

toujours enfermé tu te rendras malade.

Vois, il fait beau temps, tout le monde est dehors,

va done acheter deux sous d’ellébore,

ça te fera une petite promenade.

Han vill inte vara en poet längre, han
vill vara ett koralldjur eller ett blått streck
på en Delftfajans, han drömmer om att
bli en desperado i vilda västern, att slunga
litteraturen och jaga på prärien.

Allons, j’ai fait d’Ia litterature,
mais le Demon de la Vérité
sifflotait tout 1’temps à mes cotés:
Pauvre, as-tu fini tes écritures? —

det är i prins Hamlets Helsingör den i
januari 1886 som denna dikt är daterad.

Han är redan långt borta från det
första ungdomssvärmeriets »Fleurs du mai»
—»Des fleurs de bonne volonté» heter den
diktsamling som han arbetar på, då döden
överraskar honom. Man har så lätt att
glömma, att han dör 27-årig, en yngling
mitt i sin utveckling, att det just är i ett
nytt skede av sitt liv han står, då han
ryckes bort — så har han fatt vandra som
en dekadent och en ordjonglör in i
litteraturhistorien. Vem kan säga, vad han skulle
blivit, vad han skulle givit, om han fått
leva?

Men kanske hörde han till dem, som
äro dömda att dö unga. De senfödda
barnen få inte samma livskraft som de
andra, Jules Laforgue var den siste av sin
ätt, den siste av familjen Renan. En yngre
broder till Paul Bourget, ofSrdärvad av
hertiginnorna i societeten.

Så ensamt hans liv var, så ensam hans
hans dikt är, det var en kultur som dog
med honom. Det var människan som
dog med honom, den evigt sökande, evigt
frågande, leende och snyftande människan.

Den unge Fortinbras är sundare kanske.
Men det blir om Hamlet, prinsen av
månen, som diktaren skriver sitt skådespel.

104

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:56:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1918/0124.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free