Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Mazepa. Av Victor Hugo. Översättning av Erik Lidforss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VICTOR HUGO
De fly. Genom dalarna fram de sig pressa,
orkanen likt, som från bergets hjässa
förtärande varm
vräker fram. Nu blott som en punkt i dimma
de skönjas; nu plånas de ut, som en strimma
i världshavets barm.
De fly. Uti vilda, omätliga öknen,
emot horisont, som sig reser ur töcknen,
de två jaga fram.
Det virvlar omkring dem av trädens stammar,
och städer och torn och bergkedjors kammar
försvinna i damm.
När i smärta och kramp den bundne sig vrider,
åstad spränger hästen, som storm honom rider,
än mera förskräckt,
in i vildmark, där aldrig en mänska var spårad,
där sandöknen breder sin matta fårad,
i oändlighet sträckt.
Runt om allt i okända färger målas,
här flyende skogar dunkelt bestrålas,
där en öde ruin.
Mellan bergen han skymtar en silande strimma,
bakom ljör han vilda hästar stimma,
deras gnäggningars vin.
Med bristande ögon hans huvud lutar
och sanden färgas av blod, som sprutar
under bojornas bett.
Som giriga ormar repen sig prässa
i kroppen in från fötter till hjässa
så svidande hett.
Där ovan ren aftonens himmel sig välver,
en molnocean, som gungar och skälver
för växande bris.
Likt skumhöljt skepp plöjer solen dess vågor,
från gyllene bog skjuta flammande lågor
genom skyhavets dis.
Men häst utan betsel och sadel rusar
alltjämt framåt, medan blodet brusar
ur hans sargade kött,
och se, vildhästarnas hop har svunnit,
nu korparnas flock har spåren funnit,
där de glimmade rött.
I 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
