Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
Av CARL G. LAURIN
YRANO är nu fyllda tjugo år
/ men ser mycket äldre ut. Ro-
I O ’ stands pjäs är briljant skriven,
briljant översatt av Harald
Molander och även nu briljant spelad och
uppsatt. Men den är så intig, att det gör
ondt att se på den. Den är ett
versifika-toriskt trapeznummer, som man blir trött
i huvudet av att övervara. Om någon ville
kasta en skugga över franskt väsen, så bör
han framhålla Cyrano de Bergerac som
typisk för det franska. Jag instämmer
livligt med Romain Rollands beska och bittra
ord: »Cyrano, pratmakaren, och det
skrävlande hönset Chantecler, hjältarna som
ljuga!» Man kan gå in på, att Cyrano är
en del och en viktig del av de franska
frånsidorna, form och fras i stället för
innehåll och kärna, och stycket är
intressant för specialister i metrik, men det är
värdelöst för den som älskar det äkta.
Detta Frankrike, där den mest lidelsefulla
och mest äkta konst, som funnits under
de sista två århundradena, skapats, detta
Frankrike, som nu sist på det värdigaste
och tappraste vis under snart fyra år
kämpar mot inkräktaren, där man gladast offrar
allt, åtminstone då det gäller fosterlandet
och kärleken, detta Frankrike skulle
symboliseras av Rostands heroiska verskomedi!
Jo, möjligen den handtverksskicklighet, som
är en av det stora landets många förtjänster,
ty versen är behandlad som porslinsleran
på en sèvresfigurin. Men å andra sidan
är koloratur ej den högsta form för musiken.
Man är emellertid tacksam för att
författaren själv i ett enda ord sammanfattat vad
Cyrano lever och dör för och vad
skådespelet avser att förhärliga — le panache.
Om också tecknaren och diktaren Busch
har rätt då han om de älskande sade
>Sie sagten sich tausend Dinge
Und wussten immer noch was»,
så gäller nog det nordiska
»Jeg elsker dig. Dermed er allting sagt»
också i 1600-talets Frankrike.
Man törstar efter ett enda ord av san-
ning och natur, efter ett litet korn av
kärlek i denna lavin av glosor, i denna
eruption av färgrika adjektiv. I 1600-talets
salonger brukade en dam, då hon av
kavaljererna överhöljdes med smicker och
komplimanger, utropa: »Vapenvila: Tréve
de compliments!» Hade Cyrano fatt prata
Fot, Almberg & Preinitz.
IVAN HEDQVIST SOM CYRANO
DE BERGERAC.
US
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
