Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL G. LAURIN
ihjäl spanjorerna i skyttegravarna vid Arras,
så hade kriget varit vunnet genast. Men
då hade Christian ej stupat, och Cyrano
hade då ej fått under fjorton år hålla
munnen, då det gällde det man enligt
vanlig etik och hvad mera är vanlig
naturlig känsla först bort tala om. Hade
Christian levat, så hade Cyrano måst göra
honom till cocii, det fordrade förmodligen
hans plikt som gentilhomme och man
av ära.
Ja men Cyrano skall inte spelas på det
viset. Jo för all del, det går mycket bra,
om också Coquelin var ännu bättre. Herr
Personne lär ha varit överlägsen i denna
roll, som jag tyrärr genom utländsk resa
var hindrad att se honom spela. Jag
såg Coquelin spela rollen, då han var ett
par och sextio år. Egentligen och efter
historien skall Cyrano vara tjuguett år i
första akten och trettiosex i sista. Men
rollen brukar nog med skäl i allmänhet
anläggas som litet äldre. Den är alltid
ett kraftprov, och på sådana kan man lätt
förlyfta sig.
Herr Hedqvist bevisade ännu en gång,
vilket godt huvud han har och vilken
ypperlig skådespelare han är. Just denna
jonglörsäkerhet, som rollen fordrar, kom han
med redan i första aktens fäktscen, och
hans värjspets och tungspets kappades, så
man inte visste, vem som skulle komma först
Han var i god form, utom att han ej
var tillräckligt de Bergerac, från sin första
entré till och med den definitiva sortien —
tungan och värjan gingo ända in i det
sista. Utom Cyrano var det trettionio
namngivna personer som uppträdde, men
bland dessa märktes egentligen blott en,
Roxane—fru Stina Hedberg. Jag vet mycket
bra, att det vore mest klädsamt för en
kritiker att säga, att hon inte räckte till.
Mig förefaller det, att hon räckte till så
bra, att det blev över. Hon fyllde mer
än väl upp Roxanes täcka intighet.
På dräkt och dekorationer, de senare
av John Ericsson, voro mycken smak och
kunskap nedlagda. Men skulle ej en
scharlakansröd röck hos någon av bipersonerna
gjort sig bra i sista aktens klosterträdgård
bland de fallande bruna löven? Jag
minnes ännu hur vackert en sådan tog sig ut,
då jag för aderton år sedan på Pörte Saint
Martin-teatern i Paris övervar denna
faiseur-succès, där barockens svulst och roman-
tikens känslosamhet på det mest graciösa
sätt parat sig.
Kära släkte?i av Gustaf Esmann syftar
ej så högt som Cyrano. Den kallades nog
»skomakarrealism», »journalistytlig», när
den först såg rampens ljus år 1892. På
mig verkar pjäsen åtminstone ej gammal
på samma vis som den ryktbara franska
»succèsen». Kanske beror detta på att
både de mänskliga dragen och de rikligt
förekommande kvickheterna äro äkta, om
också ej vidare storformade. Till och med
en kåsör i danska Politiken har fått med
av det sinne för äktheten, som gör så
mycket af den danska litteraturen och
konsten värdefull. Stycket är också mycket
välgjort. Det skildrar inga hjältar, inga
stora och sköna själar. Intressant vore det
att veta hur pass länge en sådan pjäs kan
leva. Kommer den, om den uppföres, att
1950 verka rent historisk? Den innehåller
mycket av den Scribeska
situationskomedien och har något av det fasta och säkra
i byggnaden, som ej utmärker t. ex. svensk
dramatik.
De flesta av oss äro väl ej så särdeles
märkvärdiga av oss. Vi ha ej vidare lust
och förmåga till någon örnflykt mot solen.
Vi likna mera tättingar, ha vår korta lektid
och hoppa sedan omkring för att leta efter
något ätbart att draga till boet, kvittrande
gladt, då vi ha tillräckligt med fron och
korn, och sorgligt, då magen skriker. Och
så trilla vi av pinn’ förr eller senare utan
att världen förändras så synnerligt för det.
Så var det också med familjen Friis.
Sinne för goda cigarrer och kyssar och
fickpengar och en utpräglad känsla för det
välförsedda bo, där de ha sin centralpunkt,
utmärker hela herrskapet. Därför hade så
många i salongen ett av de reellaste
teaternöjena, det att känna igen sig.
Spelet var på de flesta händer godt.
Först gäller detta pappa själv.
Rederidirektör Friis i herr Personnes gestalt var
ett argumentum ad oculos på hur roligt det
är att ha mycket pengar. Bara man har
nervus rerum, tänker han, så reder det sig
med allt det där andra. Han trivs
emellertid, och det lika bra, då han knogar och
arbetar som då han äter middagar. När
baron Claes, hans dyrbare svenske måg,
allt för mycket lever efter den livsvisdom
han med sådan brio tolkar i sin sång
116
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
