Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL G. LAURIN
soner. När det gäller den själens och
kroppens förfining, som gamla
släkttraditioner och goda tillfällen skapa, ger den
svenska adliga ungdomen ett godt exempel,
och ej minst då fråga är om allvarligt
arbete saknas ej föregångsmän och
föregångskvinnor bland våra gamla svenska
adelsätter. I fa länder deltager adeln med
den arbetsglädje, kompetens och
blygsamhet i nationens arbete som just i vårt land.
De sedan privilegierna avskaffats dock ännu
socialt privilegierades fel, degeneration,
högfärd och sysslolöshet, äro hos oss
sällsynta i jämförelse med förhållandet i andra
länder. Man skulle kanske vilja önska
ett åtminstone tyst erkännande av detta
från vår — de icke adligas sida —, men
man bör ej heller komma med alltför stora
krav på svensk erkänsla. Vi få väl nöja oss
med att icke tycka illa vara, att medlemmar
av släkter, vilkas namn påminna om ait deras
fäder särskilt lysande gagnat Sverige, med
tyst belåtenhet påminna sig detta faktum.
I skådespelet vävdes en del synpunkter
om adlig ungdom, som gav sig den nya
tiden i våld, som det heter, ihop med
motiv, som man påminner sig från gamla
romaner. Mannen av börd och kvinnan
av folket ersattes här av kvinnan av börd
och mannen av folket, så att man fick en
känsla ej bara av en blandning av blått
och rödt blod men också av en mer
tvivelaktig stilblandning.
Stycket sågs i alla fall med nöje och
innehöll många lustigheter. Hvad den
sceniska framställningen angår var fru Ellen
Appelberg bäst. Hon var en stilfull
grevinna och fick fram det mänskliga, stilla
och något hjälplösa men också verkligt fina
på ett mycket vackert sätt. Herr Carlo
Keil-Möller som unge greve Filip måtte
ha trott, att svenska grevar äro tillgjorda.
Svenska aktörer äro det mycket sällan,
svenska grevar nästan aldrig. Att han blev
kär i Mia Norman—fru Carlsten trots
hennes tarvliga mamma, genomlustigt spelad
av fröken Dörum, kan jag däremot
synnerligen väl begripa.
Man blev ett ögonblick ängslig, då
man redan vid personlistans första ord
läste grev Roon. Man funderade ett
ögonblick över om författaren också kunde vara
tillgjord. Det är visserligen alldeles sant,
att uttrycket grev kan förekomma i poesi, men
är avgjort arkaistiskt och torde vara omöjligt
i prosa. Man befarade, att författaren kanske
skulle höra till dem, som kalla friherrinnor
Hennes nåd, vilket ju är alldeles felaktigt,
eller för baronessor, vilket, det tycks tyvärr
ej vara bekant, icke förekommer i Sverige
annat än i sämre romaner och i illa
redigerade skämttidningar, eller att
författaren skulle begå det stilfelet att låta
pensionsutsluppna grevedöttrar niga för
betjänter, såsom det brukas på biografpjäser.
Men så var lyckligtvis ej fallet, och det skulle
också bara fattats, att en så elegant och för
formen nitälskande författare som Algot
Ruhe skulle gjort sig skyldig till dylikt.
Algot Ruhe är distingerad med vad
detta innebär av fel och förtjänster.
Lågmäld och korrekt har han en vördnad för
formen, en förbindlighet, som gör att man
ej säkert vet om han är anarkist eller
legitimist, och detta har nog väckt tvekan
både i A-salen och i de högadliga salonger
på svenska slott och herrgårdar, där hans
namn i likhet med på det förstnämnda
stället har en god klang. Han skriver
hellre om »svaga herrar» än om starka
herrar men är lika artig mot »heliga
kvinnor», om vilka han författat en hel bok,
som mot oheliga, vilka han i sina verk
också bemöter med älskvärd förbindlighet.
Mycket av vad han skrivit får därför en
diplomatisk förtegenhet, som verkar
irriterande för den, som ej är så full av fasa
för den »beleidigende Klarheit», som ogillas
av Nietzsche och vilken Rathenau hellre
ser i brödkortsanordningar än i
världsförklaringssystem. Emellertid är Ruhe en
energisk arbetare och har den verkligt
adliga och ungdomliga offensivlusten att ge
sig på det svåraste. Han har översatt
Bergson och Rathenau ypperligt och t, o. m.
ansträngt sig för att göra presidenten Wilson
sympatisk. Nyligen avbrände Ruhe ett
fyrverkeri av lysande kvickheter i sin kritik
av en Ulla Bjerne-roman. Nyssnämnda
kritik finnes ej i Brand, den på ryskt sätt
för friheten, jag hade så när sagt lågande
publikationen, där man hade kunnat
förmoda hans medarbetarskap, utan i den
tidning, där här i Sverige den amerikanska
uppfattningen av det ideala fatt sin mest
utpräglade form — i Saisonen.
Med ovanlig energi har Ernst Didring
bedrivit dramatiskt författarskap. Han har
i »Högt spel», i »Örnar», i »Jefta», i »Flyg-
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
