- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugusjunde årgången. 1918 /
124

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Stockholmska muser. Säsongsbetraktelser september—december 1917. Av Alf Nyman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

STOCKHOLMSKA MUSER

säsongbetraktelser september — december 1917

. Av ALF NYMAN

o

TER har en organiserad
lavin av toner brutit sig väg
genom huvudstadens
musikaliska medvetande, endast mera
brusande och påträngande än tillförne. För
en utomstående kan det understundom
tyckas som en diskussion om snön som föll
i fjor att begära intresse för en redan til 1—
ändalupen musiksäsongs alla skiftande och
flyktande företeelser. Och mycket av det
som klingar för väl endast en flinglik
existens: det faller, smälter och är borta.
Men det finnes något som heter
grundvattnet: den hemlighetsfulla uppsamlaren
av alla flöden, slutsumman av de många
dropparna — tidssmaken, som oavbrutet
formas och omformas och i vilken den
estetiska framtiden redan på mystiskt vis
ligger innesluten. Ur denna synpunkt blir
även det annars betydelselösa
betydelsefullt och vänder ett spörjande och
rannsakande ansikte mot envar. Var man
verkligen »med», släppte man till av sina bästa
energier, när det gällde att tillbakavisa
eller glödande anamma och hänsynslöst
uppleva ett tonverk, lät man förgångna
tiders skönhetsmonument verka tillräckligt
djupt på sig, var örat tillbörligt lyhördt mot
de nya tonerna — hörde man till dem, i
vilka stämningarna och verken fingo
fylligare estetiskt liv, eller till de ljumma,
vrånga själarna, inför vilka skönheten väl
levde och rördes men vilkas straff och
största nesa det var att förneka den och
icke se den? Detta gäller ej blott
kritikern, som annars har yrkesanledningar nog
till dylik självrannsakan, utan lika mycket
den musikaliska allmänheten, ’smakens’
kollektive bärare. För det »naive og dog
kritiske Publikum» har den nu
tillryggalagda säsongen inneburit mångahanda prov
i denna mening; väl även ett musikaliskt
uthållighets- och receptivitetsprov. Ty det har

bjudits mycket, ihärdigt och mångahanda.

* *

Operan kan bokföra en arbetstermin
utan premiärer men med åtskilliga
rollbyten och nyengagement. Nytt vin har
gjutits på gamla läglar och gammalt på nya
— ej sällan med ypperligt resultat. De
viktigaste omplaceringarna gruppera sig
därvid kring m:me Cahiers gästspel i
Valkyrian, i sin tur en av de goda
händelserna vid sångscenen. Hennes
Wagner-sång och Wagnertolkning äger utom de
betydande deklamatoriska och pantomimiska
förtjänsterna även den att i det dramatiska
uttryckets intresse aldrig överskrida det
musikaliska, aldrig spränga sånglinjen eller
taga sin tillflykt till det rena naturalistiska
affektskriet. Vid sidan om hennes
psykologiskt mogna och rika Ortrudframställning
tager sköldmön plats som en idealiserad,
plastiskt avvägd och med minutiös
beräkning av verkningsmedlen anlagd och
utförd scenstudie. En naturalistiskt mera
häftig och utbrottsrik Sieglinde sjöngs
därvid av operans nyförvärvade sopran, fru
Walleni-Strandberg, vilken energiskt men
också något ensidigt betonade jordvarelsen
och barbarbruden i Völsungadottern. I
Frickas skepelse inmönstrade denna gång
fröken Branzell, som genom sin saftfulla
stämma, utmejslade deklamation och
osedvanligt käcka människoframställning
förvärvade full konstnärlig äganderätt till
uppgiften. När »Ringen» en gång
samman-smides av hr Järnefelt (ty ännu fela
Siegfried och Rhenguldet), är det till
framställningar av sådan art som
Fricka—Branzell, Sieglinde—Todsen, Brynhilde—Todsen
(Götter-Dämmerung) man måste lita —
såvida ej före den tidpunkten manliga
Völs-ungar uppväxa inom eller utom
operaskolan. Ty de som f. n. låta se och höra
sig, bära icke framtiden inom sin strupe.

Detta torde däremot vara fallet med
de båda Elisabetdebutanter, Göta
Ljungberg och Signe C:son Bendrik, vilka
beteckna operaskolans konstnärliga saldo för

124

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:56:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1918/0144.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free