Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Stockholmska muser. Säsongsbetraktelser september—december 1917. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STOCKHOLMSKA MUSER
spelterminen, båda anmärkningsvärdt
röst-begåvade och ypperliga textsångerskor, den
förra lycklig innehaverska av en
välutbildad, smidig, tindrande, metalliskt blank
sopran, den senare utrustad med en
bröst-klingande, färgrik, hårdspänd och dunkel
mezzo. Om man trots en obestridlig
käll-friskhet och solighet hos den förstnämndas
Elisabet ändock skänker palmen åt fröken
Bendriks, har detta sin goda och
tillräckliga grund i den djupare varmblodighet och
bittra sannfärdighet, som utmärkte hennes
grepp om det mänskliga och pressade ett
starkt och skälvande doloroso upp i
stämman. Här upplät sig ett fängslande
andligt perspektiv: bakom hälsningssångens
häftigt frambristande jubel låg en ständigt
medtonande rymd av smärta och ödestid.
På den som så med alla fibrer kan
uppleva en musikalisk roll vilar en
konstnärlig förpliktelse. Men där öppna sig också
genvägar till inspiration, som icke stå de
känslotrögare till buds: inlevelsens
kungsväg.
Från operans symfoniska verksamhet
skall endast antecknas uruppförandet av
Peterson-Bergers tredje symfoni, f-moll —
liksom de båda tidigare en titelsymfoni
över en fullt skönjbar programmatisk
stämningsbotten. Den kan uppfattas som ett
stycke etnografisk musik, ett förhärligande
i toner av norrskenets, trolltrummornas och
renarnas land. I fyra symfoniska tavlor
framföras bilder, låtar och stämningar ur
lappfolkets religiösa forntidsvärld, en
slädfärd genom vintervidderna, en
ljussimman-de sommarnattsbild samt slutligen en
framtidssyn: ödemarkens kuvande. Frånsett
vissa svagheter i yttersatsernas musikaliska
och psykologiska benbyggnad (bristande
kontraster, de tematiska idéernas ringa
bärkraft) rymmer verket det bästa
tonsättaren givit för orkester. Säkert är, att han
förnummit ’skriet från vildmarken’, både
det skärande hårda och det jodlande,
nynnande, vemodsvarma, som klingar redan
i Arnljots andra akt och förtonar genom
de lappska ödemarksviddernas ljusbävande
sommarnattsrymder. Hans orkesterpalett
har riktats: karga bly- och mönjafärger ligga
nu sida vid sida om mera stickande och
agressiva klangspektra. Särskilt scherzosatsen
med sina egenartat slintande pentolrytmer,
sin ugriska bottenstämning och sin rikare
instrumentala inbillning utgör ett bevis bland
Fot. F. Flcdin.
SIGNE C:SON BENDRIK SOM
ELISABET I TANNHÄUSER.
andra, att läroåren ibland med fördel kunna
utsträckas ett godt stycke upp i
mästar-åren och att en klok domare kan lära
även av dem han sitter till doms över.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
