Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Stockholmska muser. Säsongsbetraktelser september—december 1917. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALF NYMAN
sig plötsligt i ett modernt — svinslakteri.
Sådan mimicry är av ondo. Inga
sten-ulvar i fårakläder! Låt konserthusets
linjespel förråda, att det är byggt åt,
över — helst även av musik.
Förfärade icke Goethe hedersmannen
Eckermann en gång med paradoxen, att
arkitektur vore frusen musik? Förvisso ett ord
för dagen och situationen, Giv oss en
Händelsaraband i sten — vid Hötorget,
om så skall vara. Ty en vacker byggnad
adlar en hel plats — även om den
stinker rutten fisk.
En attendant har hr Schnéevoigt låtit
biografvalvet genljuda av »des Basses
Grund-gewalt». Sålunda kom Brahms till orda med
»Parcernas sång» och den stora
dubbelkonserten (solister Peder Möller och Louis
Jensen). Av Dvorak gavs för första gången
D-mollsymfonien, som trots vissa friskt
patetiska uppsving icke kan mäta sig med den
blodfulla »amerikanska» (Emoll). Fransk
programmusik företräddes uttrycksfullt av
Vincent d’Indys symfoniska dikt »Istar»
— uttrycksfull även däri, att orientaliska
föreställnings- och stilelement
sammanhöl-los av en trånande och skimrande
tonspå-nad, vari Tristanmelodiken var det
tydligaste inslaget. Hans Pfitzner hör likaledes till
de nyintroducerade. Från den Mahlerska
ton-och tankevärlden bragte Davida
Hesse-Li-lienberg bud med den fängslande symfoniska
sångcykeln »Lieder eines fahrenden
Gesellen», stämningsreservoaren, varur
symfonikern Mahler sedermera öste. Hans
första symfoni framväxer sålunda organiskt
ur ett par av dessa folkligt bekymmerslösa
sånger, vilkas tydliga »Wunderhorns»-ton
blir så mycket märkligare, som
diktarkom-ponisten, enligt vänners bestämda utsago,
först senare lärde känna den
Arnim-Bren-tano’ska vissamlingen. Detta bevisar blott,
hur nära tonsättaren, sitt halvjudiska påbrå
till trots, var befryndad med den tyska
visans ande — d. v. s. med något av det
bästa inom germansk musik.
Av svenska nyheter framförda i
Konsertföreningen, skvallrade den Lindbergska
F-dur-symfonien mycket öppenhjärtigt om,
var den unga symfoniska skolan har sina
öron och efter vilka vindar den lyssnar.
Dess gudar stå i öst och väst, i
Debussys och Rimskij-Korsakovs himmelsfält,
och dess strävan blir allt klarare den att
av den svenska vallvisans hjortronsaft och den
europeiska orkestreringskonstens hetsande
klangsorbet brygga en läskande, enhetlig
dryck. Men ännu så länge skär det sig. Ting
av stor melodisk och instrumental fägring
fann man ej sällan i detta verk
(Lindbergs-andantets fissdursepilog); men man saknade
den uppfinningens och stämningsgångens
inneboende nödvändighet, som på en gång
är en personlighetslivets och en allmänt
estetiskt-formal angelägenhet. För
forsyndelser mot dessa oskrivna lagar hålla en
inga orkestrala glansdagrar skadeslös.
Att ej heller Natanael Bergs våldsamt
illustrerande, i reptilskinnets alla farger
skimrande orkestersats har för mycket av
denna ädla vara, därom upplyste senast
hans med bländande, men iskall bravur
skrivna »Israels lovsång». Med detta
hymnverk tog Konsertföreningens nystartade
sym-fonikör säte och stämma i Stockholms
musikliv. Det nya köruppbådet betecknade
avgjort en organisatorisk bragd: unga,
sovrade, klangfriska strupar, ej detta
pële-mële av ofta tyvärr mera välmenande än
välljudande stämmor, vartill de i den rena
frivillighetens tecken arbetande
körsamman-slutningarna äro hänvisade. Framförandet
av Cherubinis C-mollmässa i december
utgjorde jämte den stora
konserthusdonationen tvenne glada framtidsvarsel från
Konsertföreningens kommande verksamhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
