Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Röhsska konstslöjdmuseet i Göteborg. Av Sixten Strömbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIXTEN STRÖMBOM
bättre som många av de nya
uppslagen utgingo härifrån. Detta gäller såväl
samlingsverksamhet, museitekniska och
-pedagogiska detaljer som
vetenskapliga rön.
Mest intressant ur allmän museal
syn-punkt synes mig Brinckmanns utveckling
av uppställningsprincipen vara. Icke
minst därför, att han i fackkretsar väckte
meningsskiljaktigheter, som ännu ej äro
helt bilagda, medan han själv aldrig kom
att i sitt eget museum genomföra denna
sin förändrade uppfattning.
Efter att i över tjugo år ha
tillämpat den teknologiska
uppställningsprincip, vi känna från South Kensigton,
framlade han 18941 vissa berättigade skäl
för att utbyta denna gängse princip mot
en kulturhistorisk. Han ansåg sig
därigenom skapa en väg för allmänheten
att nå en djupare förståelse av de
gamla konstslöjdföremålens former, en
förståelse som ej stirrat sig blind pä
föremålens »mönstergillhet». Den ovan
antydda uppfattningen av förebilderna
såsom absoluta lösningar av
konsthandt-verksliga problem hade dragit farliga
praktiska konsekvenser med sig.
Handt-verkarna hade, som antydts, på den
grunden avstått från en personlig
till-lämpning av formerna och nöjt sig med
att kopiera de gamla mönstren. Detta
ledde i sin tur till 1870- och 80-talens
konstindustriella eklekticism, en för alla
parter ödesdiger företeelse, som tyvärr
endast i mekanisk själlöshet och
internationell utbredning vittnade om sin
egen tid. Konstslöjdmuseerna måste
därför åskådligt klargöra föremålens
relativa värde som mönster. Medlet
härtill såg Brinckmann i att ordna
föremålen sä, att ur själva grupperingen
framginge levande deras ställning i ett
1 I ett programmässigt företal till
Hamburgmuseets stora vetenskapliga vägledning.
kulturhistoriskt sammanhang. Ett
ärevördigt gammalt relikskrin med
gropemalj från ung medeltid skulle
exempelvis inte visas i sällskap med galanta
ro-cocodosor i emalj och kinesiska emaljfat
från Mingperioden. Men sammanställt med
relikskrin från samma skede, fast med
tekniska och materiella olikheter, skulle
det belysa den djupare grund på vilken
dess upphovsman skapade, hans strävan
att utifrån sin tids smak och kyrkliga
åskådningar ge gestalt åt ett symboliskt
ting, tjänande samma heliga ändamål.
En sådan uppfattning måste rikta
uppmärksamheten på de krafter, orsaker och
avsikter, som samverkat vid föremålens
skapande, med få ord sagt utbilda en mera
fruktbar grund för efterbildandet av de
gamla formerna. Med denna uppställning
direkt från det levande livet skola
konstslöjdmuseerna slutligen, menar
Brinckmann, vara säkra på att i längden kunna
tillfredsställa den sunda bildningsdriften
också hos de icke yrkesmässigt skolade
och att kunna helt fylla sin högsta uppgift,
den att dana den allmänna folksmaken.
Genom att uteslutande tillämpa denna
uppställningsgrund anser han dock inte
att samlingarna kunna fylla sin
yrkes-utbildade uppgift, teknologiska grupper
finner han fortfarande oundgängliga för
att åskådliggöra handtverkets metoder.
Även med denna reservation kom det
nya programmet farligt nära de rent
kulturhistoriska museernas, det kvarstod
på så vis enbart en konstnärlig
kvalitetsskillnad deras samlingar emellan.
Brinckmann var själv medveten därom och
förutsåg t. ö. m. framtida fall, där
kulturhistoriska museer, ordnade med
konstnärligt kvalitetsurval, skulle kunna nå
värden, som ingendera av de äldre
musei-typerna mäktat.
Den opposition, som detta program
väckte både i kulturhistoriska och
konstindustriella museikretsar, menade, att de
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
